Ingen väntar sig en återuppståndelse i kväll

Nöjesbladets Martin Söderström om en vacklande stjärna

Det skulle bli en comeback.

Det blev ett spektakel.

Och i kväll väntar sig alla ett fiasko.

helskärm

Turnén heter ”Nothing but love”.

Med tanke på kritiken så har det dessvärre visat sig att ”Everything but love” hade varit ett mer passande namn.

Vad som var menat att bli sångerskans stora återkomst blev i stället en haltande historia. Vad som var menat att bli ett ärevarv är nu snubblande nära att behöva ledas linkande av planen och ut i omklädningsrummet.

Ni vet ju hur det har låtit. Ni har läst rapporterna. Om sviktande sångröst, inställda konserter, flammande humör och buande publik.

Obekräftade medierapporter har antytt att hon ska ha tagit sig ett återfall. Ingen vet det med säkerhet och källorna är oftast rännstenspress som The Sun och National Enquirer – men sägs något tillräckligt många gånger spikas det till slut fast som en sanning. Oavsett vad.

Whitney Houston har alltså precis alla tänkbara odds emot sig när hon ska ställa sig på Globens scen i kväll.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Om inte annat för att domen blir så obönhörligt hård när en ikon vacklar. Det talas om ett förfall av episka mått och den nedåtgående spiralen snurrar snart med sådan fart att den borrar sig ned i underjorden och aldrig går att fiska upp igen.

När en om- och medievärld vädrar skandal blir det som hajar som när känner doften av blod i vatten. Alla ögon spetsas, öronen vässas. Alla väntar på ett fiasko. Förväntar sig det.

Fan vet om det skulle få ett slut om så Whitney Houston hjulade in på scenen spänstig som en silkesapa, sjöng så att det sköt regnbågar ur hennes mun, taket på Globen lyfte, publiken dansade ringdans hela vägen till tunnelbanan och recensenterna tvingades ladda kanonerna och skjuta en illgul femplussalut tills korna gått hem.

I det här läget tror jag inte ens att det hade räckt.

Vad hon än gör så är hon uträknad. Ingen väntar sig en återuppståndelse i kväll.

Det är naturligtvis sorgligt och djupt orättvist, men precis vad man hade kunnat vänta sig.

Men:

Samtidigt hördes jubel från Norge härom kvällen. Rapporter om en stjärna i fin form och en konsertpublik som överöste henne med sin kärlek. Jag säger inte att det blir så, men vore det verkligen så omöjligt att tänka sig att detsamma kan inträffa i Stockholm i kväll?