Poster lär oss att inte fnysa åt kidsen
Läs Håkan Steens musikkrönika
Jag blev såld på rock tack vare band som Sweet och Kiss.
Det kan mycket väl ha varit idolblaskan Posters förtjänst.
Nu finns det en hel bok om en tidning som jag troligen skulle fnysa åt om den kom ut i dag.
Allt började med Sweet. Det var 1975, jag hade just fyllt fyra och min flera år äldre kusin Uffe spelade albumen ”Desolation boulevard” och ”Sweet Fanny Adams” på sin plastgrammofon. Introt till ”Ballroom Blitz” – ”Are you ready Steve?” ”Uh-huh” – var det i särklass tuffaste jag någonsin hört.
Särskilt gillade jag omslagsbilden till ”Desolation boulevard”. Den var tagen på en storstadsgata i USA men kändes som rymden jämfört med Gamla Norrvägen i Växjö.
Sedan upptäckte jag Abba, Kiss, T.Rex och Elton John. En del av dem hörde jag först flera år senare men de såg spektakulära ut i sina glittertrikåer och decimeterhöga platåskor, och det var det viktigaste. De representerade en ny värld, något att fantisera om.
Jag har varit besatt av musik sedan dess och kan därför inte låta bli att kasta mig över den nya boken ”Poster – Nordens största poptidning 1974-1980”.
Poster var en affischtidning och nästan den enda mediekanal på den tiden som befattade sig med mina idoler. Hans Hatwig, som senare gick vidare med publicistiska storverk som Okej, En Ding Ding Värld och Veckans Nu, fick ta emot massor av skit från resten av mediesverige men kidsen älskade hans färgchock till tidning, fylld av blixtar, stjärnor, Alice Cooper på motorcykel och The Runaways i tajta shorts.
Skamlöst kommersiellt, helt oproblematiserande, ge folk vad folk vill ha.
Ja, ni hör ju. Om det funnits plats för Poster på 00-talet hade den bubblat över av bilder på Slipknot, Tokio Hotel och Lindsay Lohan och jag skulle säkert ha spytt minst lika mycket galla över den som mina kollegor gjorde på 70-talet.
Det är svårt att bläddra i boken och tycka att Poster var ”bra”. Texterna var ofta rent erbarmliga. Men boken är icke desto mindre en smått hisnande tidsresa och jag känner fortfarande precis vad det var i det här som lockade så starkt.
Dessutom: Flera av de mesta Poster-stjärnorna, som AC/DC, Blondie, Thin Lizzy och kanske rentav även Sweet i sina ljusaste stunder, räknas i dag till den respekterade delen av rockhistorien.
Av det lär vi oss, ännu en gång, att aldrig fnysa för högt åt kidsens musik.