Svajig gräns mellan saga och verklighet
Vi vet att spelfilmer hittar på. Skådespelare låtsas.
Men ibland svajar gränsen mellan saga och verklighet.
Verkliga erfarenheter av Mikael Persbrandt och Michael Keaton mixas in i rollerna. Veckans exempel: Channing Tatums bakgrund som avklädare.
Channing Tatum arbetade som manlig strippa innan han blev skådespelare. Hans berättelse var grunden när första ”Magic Mike” spelades in, och Tatum är trovärdig i rollen även i färska uppföljaren.
Mark Wahlberg inspirerades av sin egen historia från tonårig kriminell i Boston till musikidol och sedan filmskådespelare när han producerade ”Entourage”. Ung man blir stjärna och tar med bror och vänner till Hollywood.
En av årets bästa filmer är ”Birdman”, som nyss kom på dvd. Michael Keaton spelar en filmstjärna som för 20 år sedan var berömd superhjälte. Han har haft en dalande karriär sedan han tackade nej till ”Birdman 4”. Detta speglar Keatons eget liv, där han gjorde två ”Batman”.
”Birdman” handlar om hur filmstjärnan ska försöka få prestige genom att sätta upp en pjäs på Broadway. Han och kollegerna, de mycket bra Naomi Watts, Edward Norton och Andrea Riseborough, är fiktiva personer, men i övrigt är filmen full av referenser till verkliga aktörer och branschen.
”Birdman” får extra tyngd av det vi vet om den riktige Michael Keaton.
När Mikael Persbrandt spelar en rockstjärna med missbruksproblem i ”En sång för hjärtat” har filmen användning av Persbrandts privata historia.
Pierce Brosnan har gjort ett par roller som sliten agent, i ”Skräddaren i Panama” och ”The Matador”,där hans förflutna som James Bond har fördjupat.
Det var inte svårt att tro på Robert De Niro som maffiaboss i komedin ”Analysera mera”, när han redan övertygat oss i ”Gudfadern”, ”Casino” och ”Maffia- bröder”.
I andra och tredje ”Expendables” spelar den generösa buketten actionstjärnor mest sig själva, eller sin image. När det kom en dokumentär om Woody Allen verkade han väldigt lik de rollfigur han spelat i sina filmer.
Det är inte konstigt att en del skådespelare håller sitt privatliv så hemligt det går. Ju mindre av deras egen personlighet som blir känd, desto lättare att man tror på dem i olika roller.
Att se ut som om man spelar sig själv kan vara en återvändsgränd.