Ulrika har rätt – dags att ändra synen på svenskhet, medier

Nära men ändå långt borta. Rapporteringen om jordbävningen i Albanien som krävde 52 liv var relativt blygsam i svenska medier.

Vi är många, vi svenskar med rottrådar i andra länders jordar.

Men svenska mediers nyhetsvärdering är djupt rotad i den pursvenska myllan.

Det finns en tendens bland manliga krönikörer att skriva hyllningstexter till andra manliga krönikörer och skribenter. Min kollega Markus Larsson skrev nyligen om vår gemensamma kollega och vän Mattias Kling och Kristofer Andersson skrev för två veckor sedan på denna sida om sin bästis, DN-skribenten Fredrik Strage.

Jag vill inte vara sämre, så jag ämnar lyfta min fantastiska väninna Ulrika Andersson. Inte bara för att hon spred solsken och uppriktighet omkring sig när vi jobbade ihop för sisådär 8 år sedan. Eller för att hon chockade oss kollegor med att hon en gång råkat torktumla sin pojkväns katt. Eller för att hon matade oss med sin ”chilenska specialitet” potatismos, majonnäs och brysselkål, utan också för att hon skrev en kokande klok text på Aftonbladets kultursidor med en uppmaning till svenska medier att skärpa till sin bevakning av protesterna i Chile.

”För den chilenska diasporan i Sverige, som 2005 uppgick till minst 42 000, och dess familjer är det tydligt att de stora nyhetsredaktionerna famlar när de rapporterar om hemlandet”, skrev Ulrika den 27 november 2019. 

Och det är inte bara svenskar med chilenskt påbrå som upplever frustrerande nyhetsrapportering. Massupproren i Iran, Libanon och Irak, till exempel, berör mängder av svenskar men även den bevakningen är bristfällig.

Jordbävningen i Albanien med fler än 50 dödsoffer renderade en nyhetsbevakning som tyder på att den journalistiska närhetsprincipen utgår från ”Pursvensk som semestrat i Grekland men aldrig i Albanien” i stället för ”Svensk med albanskt påbrå eller påbrå från övriga Balkan”.

För vi är många. Och ännu fler är de med finländsk bakgrund, och ändå är inte ens rapporteringen från vårt östra grannland särskilt omfattande.

Bitar av hela världen finns i Sverige, så det är dags att lyfta blicken från naveln.

Jag lånar åter min vän Ulrikas ord, för hon uttryckte det bäst:

”Redaktionerna behöver höja sin ambition att komma till en djupare insikt om vilka som utgör den svenska befolkningen och vad man egentligen räknar som svenskt.”

Följ ämnen i artikeln