Entusiasten och skeptikern

Uppdaterad 2018-08-20 | Publicerad 2013-01-25

”Rain man” var Robert Gustafssons drömroll – Karlsson fick övertalas

En var skeptisk. En ville verkligen. Och publiken vill ännu mer – inför kvällens premiär har det sålts 50 000 biljetter till pjäsen ”Rain man” med Robert Gustafsson, 48, och Jonas Karlsson, 41, på scenen.

– En liten, liten panik uppstod: Hjälp, vad är det de vill ha? Men Jonas sa det väldigt bra: Det kanske är lite Den matchen vill jag se-känsla över det här, ­säger Robert Gustafsson.

Vi ses några dagar före premiären och pratar bland annat om just förväntningarna.

– Det är varken renodlat drama eller fars. Jag hade nog föreställt mig att vi skulle ha premiär och sedan fick vi se hur intresset var, säger Jonas.

– Titeln är inarbetad, många har en relation till historien. Men så är det nog kombinationen med Jonas som skapar nyfikenhet, tror Robert.

Blev skådis av filmen

Det var verkligen ingen självklarhet attJonas Karlssonskulle debutera på privatteatern i just ”Rain man”, pjäsen som är baserad på succéfilmen från 1988 med Dustin Hoffman och Tom Cruise.

FastRobert Gustafsson, han har i smyg gått och hoppats på en sådan här roll i hela sitt vuxna liv.

– Jag hade beundrat Dustin Hoffman i filmer som ”Midnight cowboy” och ”Little big man”. En skådespelare som gestaltade med hela kroppen. Men hans insats i ”Rain man”, det var nog det som fick mig att slutgiltigt våga ta steget och söka till scenskolan, säger han och fortsätter:

– Det har alltid varit en drömroll. Jag kände igen det där med brödraskap och min bror var ju lite eljest, han hade säkert fått någon diagnos i dag om han hade levat. Jag har alltid känt starkt för alla filmer om utanförskap i form av handikapp.

”Varför göra den?”

Jonas Karlsson såg ”Rain man” på bio som tonåring.

– Jag tyckte den var skitbra, men var väl lite för ung för att greppa hela historien.

Vicky (von der Lancken, producent) och jag har pratat under en tioårsperiod om att göra något ihop. Jag har varit sugen att pröva på musikal, men inget har riktigt känts rätt. När hon kom med det här tänkte jag: Varför det? Varför ska vi göra ”Rain man”? Hon sa: ”Läs det då och se vad det är”. Och det var ju en jättefin historia, jag blev mer drabbad av pjäsmanuset än när jag såg filmen.

– Min rollfigur Charlie upptäcker att han saknar ­något han inte visste att han ville ha. Man kan tycka det är banalt, en Hollywood­saga, men likt förbannat är det en fin historia. Jag hoppas ju att det ska bli så man både får skratta och gråta.

Möttes i gladpack

De två stjärnskådespelarna kände inte varandra ­sedan tidigare. Och deras första möte var av det mer bisarra slaget.

– Jag var polare med Jonas Inde, som tog med mig när han och hans polare spelade in ett tv-program, säger ­Jonas.

Det var 1991 och programmet var det som så småningom blev Killinggängets genombrott, humorserien ”I manegen med Glenn Killing”. I en sekvens behövdes en statist som låg inlindad i gladpack och det blev … Jonas Karlsson.

Robert Gustafsson skrattar och s­äger:

– Jag kom ju inte ihåg vem det var, när jag fick höra den här historien, tänkte jag: Fan, var det du!

Jonas Karlsson om ...

Stjärnorna på slottet”:

– Ja, jag har väl faktiskt fått frågan. Men jag gör helt enkelt inte sådana där program. Inget ”Sing-a-long”, ”Doobidoo”, det där med flyglarna, ”Så ska det låta”. Jag tittar med barnen och uppskattar dem, men jag ska inte vara med där, jag skulle vara riktigt dålig.

Robert Gustafsson om ...

Jonas insats i ”Cockpit”:

– Jag var väldigt förtjust i den filmen, äntligen en komedi som sitter ihop. Jag är både upprörd och sur över att Jonas inte ens var nominerad för en Guldbagge. Humor och motoridrotten, där är mina två käpphästar i kulturdebatten, hur styvmoderligt de behandlas.

Följ ämnen i artikeln