Marie-Louise Ekman om saknaden efter Gösta Ekman: Den är så oändlig

Publicerad 2018-09-07

För snart ett och ett halvt år sedan gick Gösta Ekman bort. Men redan vintern sex år tidigare kämpade han för sitt liv under några månaders sjukhusvistelse.

Nu har Marie-Louise Ekman skrivit en stark och gripande bok om den tiden.

Som också är en kärleksförklaring till en av alla tiders mest älskade svenska skådespelare.

– Jag är ju jättemallig över honom. Boken är som ett kärleksprojekt vi har tillsammans, den får mig att må bättre, säger hon.

Få svenska skådespelare har blivit så älskade som Gösta Ekman, från genombrottet med Hasseåtage-revyerna tidigt på 1960-talet och framåt.

Hustrun Marie-Louise Ekman, 73, har inte pratat offentligt om sina känslor kring hans bortgång 1 april i fjol, 77 år gammal, och gör det, egentligen, inte nu heller när vi träffas på uteplatsen utanför hennes ateljé i Stockholm.

– Du, det går faktiskt inte att prata om. Det har varit förskräckligt och är det fortfarande. Men det här är då roligt, nu har Gösta och jag ett kärleksprojekt ihop, då mår jag bättre, säger hon.

Det här, är nya boken ”Få se om hundarna är snälla ikväll…” (Piratförlaget). Som egentligen inte alls var tänkt att bli en bok.

Vad som aldrig blev offentligt, de medier som kontaktade Marie-Louise gick med på att ligga lågt, är att Gösta Ekman under tiden november 2011-mars 2012 var svårt sjuk i cancer i gallgången. Genomförde operationer där det inte alls var solklart att resultatet skulle bli positivt. Marie-Louise var ständigt vid hans sida på Huddinge sjukhus. Blev hans hjärna och minne, då Gösta, starkt påverkad av smärtstillande morfin, själv inte skulle ha några tydliga minnen av vad som hände.

– Kirurgen sa att det blir som ett svart hål. Det är ju obegripligt, att man inte ska komma ihåg några månader av sitt liv. Så varje natt skrev jag, om ingrepp och feberkurvor, jag blev som en undersökande journalist.

”Vi går fortfarande hand i hand”

Gösta blev så småningom, efter en tuff kamp, friskförklarad. Han och Marie-Louise fick fem år till ihop.

– Sommaren när han kom ut från andra sidan, då läste jag upp anteckningarna för honom. Det var ohyggligt gripande och starkt att göra det tillsammans. Sedan matade jag in anteckningarna, de fanns bara på lösa lappar, i datorn. Där har de legat. Jag tittade på dem i julas, saknaden av Gösta är så oändlig, det var ett sätt att komma nära, helt plötsligt kände jag att jag mådde bättre av att hålla på med Gösta varje dag. Han fanns med så starkt. Då kände jag att detta kanske är ett projekt.

Det tyckte goda vännen Ann-Marie Skarp, på Piratförlaget, också. Och nu är boken här. Marie-Louise menar att det mitt i det privata, också är en allmängiltig historia.

Den beskriver inte bara väldigt starkt och gripande smärtan inombords när Gösta kanske ligger för döden. Den är också en hyllning till svensk sjukvård och dess personal. Och en kärleksförklaring.

Jag som i åratal har bott i samma kvarter som Marie-Louise och Gösta har mött dem regelbundet i livsmedelsaffären, på gården och på promenader. Alltid hand i hand. Som nykära.

– Jag kan säga att vi går fortfarande hand i hand, det är bara det att den ena av oss inte syns längre.

”Det gick väldigt fort”

Hur blev ni tillsammans?

– Vi har träffats sedan vi var unga. Jag var gift med Carl-Johan (De Geer), han med Fatima (Svendsen, tidigare Gerhard och Ekman). Vi hann med varsitt äktenskap till. Det här var tredje gången gillt. Jag var 44 och han 50. Han sa att han önskade sig mig i 50-årspresent. Han sa så. Jag tyckte i alla fall att den presenten ska han få då (skratt).
– Vi hade båda varsin plattform att stå på. Var färdigformulerade med vad vi ville hålla på med. Hade fått flera barn. Då var det lättare att hålla ihop relationen. Det var perfekt tajming. Gösta var ju alltid bra på tajming.

Alla, verkligen alla, kände till Gösta. Du kände aldrig att du inte fick ha honom för dig själv?

– Aldrig i livet. Jag är jättemallig för att människor brydde sig. Han fick ju dagliga exempel på det. Spärrvakter i tunnelbanan från Kurdistan som sa ”du har betytt så mycket, jag bjuder på resan”. Många invandrare såg svenska komedier, för dem var Jönssonligan och Gösta den första som påverkade dem när de kom hit.

Boken slutar efter sjukhusvistelsen. Fem år senare kom Göstas cancer tillbaka.

– Det kom som en chock, han var ju friskförklarad. Två veckor innan han gick bort var han ute och promenerade tre timmar. Det var metastaser det inte gick att göra någonting åt. Det var kört, det gick väldigt fort. Att ha gjort det här bokprojektet, det har känts som att han finns så starkt varje dag.

Följ ämnen i artikeln