Det här är landets bästa rockklubb
Finns det en konsertlokal i Sverige som jag känner lite extra för är det KB i Malmö.
Nu har landets bästa rockklubb trevligt nog förärats en hel bok.
Under mina 25 år som musikskribent finns det några spelställen som jag har känt mig ovanligt hemma på.
Kafé Kristina och Club Submarine i Växjö i 90-talets gryning, Gino och Studion de första åren i Stockholm, Debaser några år senare.
Men något av det bästa med att börja skriva om musik i Aftonbladet var att jag fick åka till Malmö och gå på Kulturbolaget.
KB var en ”riktig” rockklubb, med internationell känsla. Lagom putsat, varmt och välkomnande, en väldigt bra scen och alltid kunnig och engagerad publik. ”Precis som i Austin, Texas”, som Emmylou Harris sa.
Det kändes ofta som att stället lyfte artisterna. Och som att det gick en osynlig, ideologisk linje från Totte Lundgrens klubb på Bergsgatan till Lennart Perssons skivaffär Musik & Konst på Spångatan några hundra meter bort. KB bokade inget trendängsligt trams, bara gedigna grejer. Så känns det fortfarande.
Jag har sett Nick Lowe och ”husbandet” Wilmer X på KB. Finfina gig med Pavement, Eric Gadd, Lucinda Williams och Ron Sexsmith. The Libertines yxigt ystra Sverige-debut 2003. Fattade aldrig Bonnie Raitt på skiva men när hon kokade upp sin mix av country, rock och soul på KB var det en total knock.
I år fyller KB 34 år och i dag föräras Sveriges äldsta rockklubb en hel bok. ”KB – artisterna, profilerna, historierna” har musikjournalisten och KB-stammisen Per Hägred som huvudförfattare och är full av bilder och anekdoter från tidigare och nuvarande ägare, artister och publik. Som den om en unik The Pogues-spelning där Elvis Costello hoppade in för en sjuk Shane MacGowan. Eller om reggaelegendaren Lee Perry som gick runt och ”välsignade” stället genom att ropa ”Haile Selassie” och skvätta konjak på väggarna.
Framför allt ger historierna från 80-talet på ”gamla” KB vid Erikslust och gig med The Cramps, Clarence Clemons och Rickie Lee Jones svår ”man skulle ha varit där”-känsla.
Det är en underhållande bok om en klubb som inte bara har betytt massor för Malmö utan för svenskt musikliv över huvud taget. Som flera artister säger i boken:
”När man fick spela på KB var det ett bevis på att man kommit någonstans.”