Han såg en framtid där vi blir kannibaler
Mörker, tag min hand.
Problemet är att Cormac McCarthy aldrig höll läsarna i handen.
Slutet av filmen och boken ”No country for old men” är lågmält och underligt.
Sheriffen Ed Tom Bell, spelad av Tommy Lee Jones, sitter hemma vid köksbordet och pratar med sin fru. Ed Tom berättar att han har drömt om sin döda far två gånger.
I den andra av drömmarna rider pappan förbi honom i snön. Han bär en eld i ett horn, som folk brukade göra förr i tiden. I drömmen vet Ed Tom att pappan tänker göra upp en eld någonstans därute i mörkret och kylan.
”... and I knew that whenever I got there he would be there. And then I woke up.”
Monologen skiljer sig så mycket från allt som händer i den brutala westernsagan ”No country for old men” att den nästan känns riven ur sitt sammanhang. Scenen känns över huvud taget som en anteckning vid sidan av alla romaner som den amerikanska författaren Cormac McCarthy hade skrivit hittills.
En liten droppe av mänsklig värme. Elden blir en symbol för kärleken och bandet mellan en förälder och ett barn. Någonstans där finns kanske också fröet till McCarthys populäraste bok, den oförglömliga ”Vägen”.
Cormac McCarthy, som vid 89 års ålder dog av naturliga orsaker tidigare i veckan, fick idén till ”Vägen” när han besökte staden El Paso i Texas tillsammans med sin yngste son, 2003. Han försökte föreställa sig El Paso om femtio eller hundra år. Han såg framför sig hur ödelagda kullar brann och tänkte på sitt barn.
I ”Vägen” försöker en pappa och son att överleva efter att världen har gått under efter en ospecificerad händelse. Det är, med flera mil, McCarthys rakaste berättelse. Jämfört med exempelvis ”Blodets meridian” har de tyngsta och mest omständliga orden eroderat bort. Meningarna är skelett i askan.
Cormac McCarthy bygger sin vision av helvetet, eller apokalypsen, på en lika avskalad princip. När allt är borta börjar människan att äta upp varandra.
Vissa böcker glömmer man bort. Vissa minns man med glädje. Och ett försvinnande litet antal romaner gör att man kommer ihåg dagen, klockslaget, rummet och platsen när man läste ut den sista sidan. ”Vägen” tillhör den sista kategorin. Den lämnar dig aldrig ifred.
Att McCarthy såg framför sig ödeläggelse vid just El Paso är kanske ingen tillfällighet. Staden ligger drygt 20 mil bort från platsen där världens första atombomb sprängdes utanför det lilla samhället Alamogordo i delstaten New Mexico, 1945. Trinitytestet utsatte invånarna i El Paso för livsfarlig radioaktiv strålning.
Atombomben är även bakgrundsstrålningen i Cormac McCarthys sista två romaner, ”The passenger” och ”Stella Maris”. En av huvudpersonerna, Stella Maris, verkar dessutom vara löst baserad på atomålderns gudfader, den teoretiska fysikern och professorn Robert Oppenheimer.
Kärnvapen är en passande start- eller nollpunkt för McCarthys romaner. Få har skrivit om människans destruktivitet med lika obarmhärtiga ord, om ens någon.
Cormac McCarthy pratade hellre om vetenskap och forskning än sina egna böcker. Han vägrade konsekvent att analysera sina berättelser i de få intervjuer som han gjorde. Han håller inte läsaren i handen i romanerna heller. Man får själv fylla i gestalternas motiv. Likaså moralen, målet och meningen.
Effekten blir att läsaren kan se sina egna fördomar, ideologier och religiösa övertygelser i texterna. McCarthy kan säkert beskrivas som manslitteratur, biblisk och darwinistisk, om man vill. Men är det så enkelt?
De bästa romanerna har samma mystik som monoliten i Stanley Kubricks ”2001”. De kan vara lika vackra och förödande som ett nukleärt svampmoln.
McCarthy släpper även läsarens hand i ”Vägen”. De som vill väl hoppas att sonen till slut hittar en annan människa utanför familjen som kan skydda och ta hand om honom.
Men det går tyvärr inte att släppa tanken på att han blir mördad och uppäten efter bokens sista punkt.