Han kan få alla att känna sig som losers

Magnus Sundholm

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-05-24

Magnus Sundholm om sitt möte med Seth McFarlane

HOLLYWOOD. Det finns dagar då det flyter och livet känns som en gräddfil.

Vanligare är de andra med en naggande feeling av under­prestation.

Det blir en sån när jag träffar ”Family guy”- och ”Ted”-skaparen Seth MacFarlane.

Nu lär den före detta Oscarsvärden Seth MacFarlane kunna få vem som helst att känna sig som en

loser.

Det senaste året har karln haft fyra tv-serier på bästa sändningstid, samtidigt som han skrivit, producerat regisserat och spelat huvudrollen i ”A million ways to die in the west” med Charlize Theron.

Som om inte det vore nog har han hunnit lära sig ett nytt instrument som finns med på filmmusiken till den kommande vilda västern-komedin.

När de filmade i delstaten New Mexiko ägnade han helgerna åt att skriva en bok på 211 sidor baserad på filmmanuset till ”A million ways to die in the west”.

Eller som han själv beskriver det:

– Om man inte är metamfetamin-missbrukare finns det inte mycket att göra i Santa Fe på helgerna. Och jag är inte modig nog att ta metamfetamin.

Nu är inte MacFarlanes självpåtagna arbetsbörda något nytt.

Redan innan han fyllt 25 hade komediserien ”Family guy” tv-premiär. Karriären hade han inlett som åttaåring, med en tecknad veckoserie i lokaltidningen hemma i Kent i Connecticut.

Framgången har gjort honom supertät, även mätt med Hollywoodmått.

Han kör en Tesla, bor i lyxvilla i Beverly Hills och har låtit installera en egen Imax-biograf för sju miljoner kronor i källaren.

När han fyllde 40 i oktober flög han in John Wilson Orchestra från England och bjöd 1 800 gäster på ett flera dagar långt party.

Allt det här skulle kunna ge honom ett ego av rätt osunda proportioner.

Men när vi träffas känns han som en hygglig, rätt vanlig snubbe med osäkerhet och tvivel likt alla andra.

– Varje gång jag påbörjar ett projekt oroar jag mig över att det här ska bli gången när turen tar slut, när bilen får slut på soppa.

Det – och nonstop arbete i 15 månader – bidrog till att han 2007 fördes till akuten.

– Jag är inte bra på att vara ledig. Men i sommar ska jag i alla fall försöka ta tre veckor, säger han.

För en semesterlängtande svensk kan sånt vara svårt att förstå.

Men att döma av hans uttalanden älskar han sitt jobb.

Och det är en gräddfil så god som någon.