Replacements gör mig till tonåring igen
Har ju sett en del liverock. Men när The Replacements tar sin comebackturné till London blir jag som en förväntansfull tonåring igen.
Det känns som ett slags vallfärd, även om den beskrivningen egntligen är på tok för pretentiös för att passa in i en text om The Replacements.
Men vi som är på Roundhouse i London den här behagligt ljumma tisdagskvällen är här för att det betyder något speciellt att ett halvframgångsrikt rockband från Minneapolis åker på turné och gör sina första konserter i Europa på 24 år.
Det är knappt ens en återförening – bara två av fyra på scen var med när ’Mats, som de ibland kallas, fanns på riktigt – men sångaren och låtskrivaren Paul Westerberg och basisten Tommy Stinson definierade The Replacements då och gör det fortfarande.
Så det räcker, mer än väl.
The Replacements gjorde sitt bästa för att strula bort alla chanser till större succé på 80-talet. Men trots all förlorarromantik blev de bandet som andra band ville vara. Det gäller delvis fortfarande – att Billie Joe Armstrong från Green Day var hedrad över att få hoppa in på några gig i fjol är bara ett exempel – och fansen är också av en sällsynt hängiven sort.
Det känns således lite som att komma hem i kväll. Det pratas åtskilliga språk bland de 3 000 i publiken och bara från Sverige är vi en hyfsad liten delegation av både rockjournalister och musiker.
Och som vi blir belönade. Det kunde vara ett vågspel att se Replacements live förr och det har rapporterats om en del, eh, lynniga gig även på den här turnén. Men på Roundhouse står alla stjärnor rätt. Det är samlat, explosivt och en setlista så euforiskt mättad att jag kunde ha satt ihop den själv. ”Unsatisfied”, ”Can’t hardly wait”, givetvis den monumentala ”Alex Chilton”.
Larmig, intensiv rock som är för smart och känslig för att vara punk, för själfull och boogiebenägen för att passa in i indierockmallarna. I kväll gör de covers på både ”Maybellene” och ”My boy lollipop”.
Stinson är 48 men struttar Sid Vicious-kaxigt med basen som han alltid gjort. Westerberg, evigt självironisk, slår av ”Talent show”, ropar ”the same two chords, here we go” och rullar i väg ”Achin’ to be”.
Men de kommer också av sig, ändrar sig och fipplar runt. Proffsiga när de vill, samtidigt med den där oförutsägbara skevheten intakt, som är så ovanlig på konserter i dag.
De är verkligen The Replacements, fortfarande, och jag har inte sett något bättre på en scen i år.