Största överraskningen är Johanna Nordström

Recension: ”2:22 – A ghost story”

Uppdaterad 2023-10-03 | Publicerad 2023-09-15

På film kan man skrämma skiten ur folk.

Går det att göra samma sak på teatern?

Inte med den här pjäsen i alla fall. Som man ändå har viss behållning av, på grund av bra skådespeleri.

Danny Robins pjäs har gjort succé i främst London, men även Los Angeles och några andra ställen. Skrämt folk, påstås det. En övernaturlig skräckkomedi som inte liknar något annat, lovar marknadsföringen.

Jag har, i omgångar, både tyckt om och fått lite kallar kårar av skräckfilmer. Hitchcocks ”Psycho”, förstås. John Carpenters, Wes Cravens och George A Romeros filmer från 1970- och 1980-talen. En del Stephen King-filmatiseringar. Har däremot aldrig haft några känslor alls för historier om hemsökta hus och spökerier. Tror inte på det övernaturliga.

Här handlar det om två par. Rätt nyblivna föräldrarna Jenny (Rakel Wärmländer) och Sam (Adam Pålsson) bor i ett totalrenoverat hus. Hon har fått för sig att huset är hemsökt. Att det spökar i barnets sovrum. Hans gamla vän Laura (Johanna Nordström) kommer på middag, i sällskap av nya pojkvännen Benny (Johannes Kuhnke). Där filmregissörer kör med jump scares, drar pjäsens regissör Helena Bergström på med oväntade och högljudda ljudeffekter.

Johanna Nordström och Adam Pålsson.

Därför överraskar Nordström

Det är Deluxe-känsla över ensemblen. Kul att se Adam Pålsson, efter alla film- och tv-roller, glänsa på scenen som rätt odrägliga besserwissern Sam, djupt skeptiskt till hustruns rädsla. Rakel Wärmländer skruvar konsekvent upp hysterivolymen ju längre pjäsen pågår. Rutinerade Johannes Kuhnke gestaltar skickligt sin hantverkare som ställer sig på hustruns sida i tron på spöken och samtidigt drar in lite klasskamp i historien.

Största överraskningen är Johanna Nordström. Populär stå upp-komiker hos en yngre generation, men oerfaren som skådespelerska. Hon prickar in varenda cyniska replik klockrent, särskilt i andra akten, när det blir både fylleslag och någon slags seans. Allt i väntan på att klockan ska bli 2:22, när spökena förväntas dyka upp.

Johannes Kuhnke och Johanna Nordström.

Inte skrämmande för fem öre

Men… är det skräck?

Det vet i fan.

– Skitlarvigt!, tyckte mitt kvinnliga sällskap, som ändå skrattade med jämna mellanrum. Men hon ville inte direkt hålla handen av rädsla…

Lars Norén Ultra Light, tycker snarare jag, som inte tror på spöken och därför identifierar mig ganska totalt med Adam Pålssons rollfigur på scenen, i de stundtals småroliga relationsbråken.

En snygg uppsättning. Bra skådespeleri. Aldrig tråkigt. Men inte skrämmande för fem öre.

Adam Pålsson och Rakel Wärmländer .