Avskalad – och djupt gripande Springsteen

avPer Bjurman

NEW YORK. Man kunde ju tro att han efter snart ett år skulle ha lessnat på samma gamla låtar och monologer.

Men det märks i så fall inte – alls.

På något förunderligt sätt ser Bruce Springsteen tvärtom till att hans intima, gripande Broadway-show fortfarande skapas i samma ögonblick som man ser den.

Den där tanken gnager lite i bakhuvudet när jag masar mig iväg mot Times Square för att äntligen se den omhuldade Springsteen-föreställningen på ärevördiga Walter Kerr Theatre.

Den hade ju premiär redan i början av oktober förra året och sedan dess har den snart 69-årige ikonen stått där, fem kvällar i veckan, och berättat samma historier – och ramat in dem med samma låtar.

Det låter inte så stimulerande. Snarare väldigt tradigt. I synnerhet för en artist som alltid bekämpat slentrianen med ständiga förändringar av sina live-shower.

Men som sagt:

”Springsteen on Broadway” har fortfarande glansen och nerven hos något alldeles nytt.

Visserligen inleder han med ett skämt om att detta är första gången han, den påstådda arbetarklasshjälten, har ett riktigt jobb  – ”och jag gillar det inte”. Men han döljer den eventuella ledan oerhört väl.

Rent hantverk, antar jag. Som hos skådespelare som framträder i samma teateruppsättning gång på gång. Och Springsteen är de facto inte helt grön i den grenen. Förr om åren inkluderade hans konserter ofta långa, emotionellt laddade monologer som gav de euforiska on-a-mission-from-God-kvällarna ännu mer dramatiskt skimmer.

Återknyter till traditionen i intim miljö

De inslagen har med åren blivit färre och färre, antagligen för att de visade sig fungera sämre på de jättearenor Bruce och E Street Band huvudsakligen uppträtt på sedan 1984 – men om det är något han gör nu, i den exceptionellt intima miljön på denna Broadway-teater,  så är det att återknyta till den traditionen. Han läser inte, som det rapporterats här och där, från sin självbiografi. Han väver ihop stringent författade, djupt gripande – men ibland väldigt roliga också – berättelser om sin barndom och sina föräldrar och sina drömmar och sin glödande längtan och sitt Amerika med avskalade, bitvis helt omgjorda versioner av ett drygt dussintal sånger.

Jag sitter så nära att jag nästan kan sträcka mig fram och ta på karln och överväger under en brutalt påträngande ”The Ghost of Tom Joad” nästan att göra som på en viss Nalen-show back in the day. 

Såna eskapader har jag dock blivit för gammal för, men ni fattar:
Det är oerhört bra.

ARTIKELN HANDLAR OM