Mark Linkous är död – länge leve hans musik
Sparklehorse gjorde inte bara trollbindande rockmusik.
Mark Linkous hörde dessutom till de där människorna som man omedelbart tyckte om.
Våren 1996 hade Sparklehorse släppt sitt debutalbum ”Vivadixiesubmarinetransmissionplot” och enmansbandet från Virginia skulle spela förband till Mazzy Star på Gino i Stockholm.
Jag var smått knäckt av plattan. Mark Linkous sånger kom från en helt egen värld, sköra fusioner av akustisk 30-talsblues, country, Beatles-psykedelia och Tom Waits bardiskrossel.
Och mörkret i texterna till låtar som ”Homecoming queen” eller ”Spirit ditch” var verkligen ingen pose.
Några timmar innan giget träffade jag Linkous. En avväpnande okonstlad artist, försiktigt leende under en korpsvart lugg i något så orockigt som snickarbyxor.
Han berättade om segern över ett mångårigt drogmissbruk och om kollapsen efter en överdos på antidepressiv medicin några månader tidigare, som ledde till tre månader på sjukhus och att han nu tvingades gå med kryckor.
– Jag har ofta funderat på vad min roll varit i livet. Men när folk skickade brev om hur starkt min skiva berört dem kände jag en stark vilja att bli frisk och kanske lyckas göra mer musik som betyder något för människor, sade han.
Linkous lyckades mer än väl. På ytterligare tre utmärkta plattor med Sparklehorse, som producent på första A Camp-albumet och på det stjärntäta konceptalbumet ”Dark night of the soul” som han gjorde med David Lynch och Danger Mouse och släpps officiellt i sommar.
Men framgång är som bekant bara en del av livet, och aldrig någon garanti för lycka.
I lördags sköt sig Mark Linkous i hjärtat utanför en väns hus i Knoxville, Tennessee. Han blev 47 år.
En av hans allra bästa skivor hette, ironiskt nog, ”It’s a wonderful life”. Men musiken var inte det minsta ironisk. Bara frapperande tidlös, och med djupt helande effekter. Precis som all musik Linkous gjorde.
Får jag gissa kommer den att leva vidare, länge.