Alla deltagare är så snälla och välkammade – så trist
Jahapp, jahapp, jahapp, jahapp, jahapp, jahapp, jahapp, jahapp, Håkan Dahlby och Maria Montazami.
Årets ”Let’s dance” är ... tristare än någonsin!
Jag har full förståelse för att ni hade annat för er klockan 09.30 i går morse när TV4 presenterade vårens ”Let’s dance”-deltagare.
Kanske stod ni och vägde fram och tillbaka med fötterna i kaffeautomatkön eller så satt ni vid frukostbordet med blicken i tomma intet och lyssnade på när frukostflingorna knastrade i munnen. Inte en susning om pågående glitterjippo.
Ingen orsak till panik.
Jag såg allt och så här gick det till:
Först kom dansarna in. Alla som har sett ”Let’s dance” vet att dansarnas ansikten är explosioner av minspel och känslouttryck åt alla håll och kanter. Så även nu. Frågan är bara om det inte är snäppet värre denna säsong. Frågan är om inte TV4 har haft proffsdansarna inlåsta i en minimal bur och nu släpper ut dem igen.
Efter en exceptionellt övertänd danssession var det dags för deltagarna att droppa in.
Och här börjar det roliga. Inte.
För TV4-människorna har haft ett år på sig, och inte vet jag vad de sysslat med, om de har haft fullt upp med att hålla de frustande, adrenaliniga dansarna i schack eller om de bara sörplat kaffe, men en sak är säker: inte har de lagt ner någon större möda på att ta fram en kittlande och intressant starttrupp till ”Let’s dance” i alla fall.
Följande känslor uppstår i kroppen när deltagarna skrider ner för askungetrappan i spegelsalen på Grand hôtel: ”jahapp”, ”jahäpp”, ”johopp”, ”jaha”, ”jonä”, ”mhm”, ”ööö”, ”zzz”.
Så här: Det inte är något fel på någon av deltagarna, de är snälla, trevliga, härliga, välkammade. Och det är också precis exakt just det som är så trist. Det är tråkigt. Blankt papper. Tomt skal. Jahapp. Jaha. Jehepp. Johopp. Frukostflingor som knastrar i huvudet.
Det finns inget som skaver, det finns ingen Camilla Henemark som kan ställa till med precis vad som helst, det finns ingen Alexander Rybak vars humör går upp och ner som nån annan tokblinkande åkattraktion på Gröna Lund, det finns ingen Frank Andersson som när helst, helt okommenterat, bara skulle kunna försvinna från programmet och dyka upp i spansk tv åtta månader senare.
Det vi dras med i år är ett startfält där alla och envar kommer att träna stenhårt på sina danser, göra sitt bästa, allt med glada miner. I den bästa av världar kommer Håkan Dahlby att be tittarna att dra åt helvete eller så kommer Maria Montazami att ... prata om tofsar.
Allt medan våra fredagsdöda hjärnor kommer att smälta ihop till en sörja och sippra ut genom öronen på oss.
Dripp, dropp.
Dripp, dropp.