Årets Grammis – egendomligt fantasifattig
Jodå. Storfavoriterna i Kent fick runda av karriären med två sista Grammisar.
Och helt rimligt blev Frida Hyvönen drottning på en annars ganska lättglömd gala.
Ingen hade fler nomineringar till årets Grammis-gala än Kent – hela fem stycken om vi räknar in kategorierna för textförfattare och video – och efter det tämligen och Kent-präglade år som bjöd på både ett starkt sista album, ”Då som nu för alltid”, och en triumfatorisk farvälturné var det väl bara helt i sin ordning att bandet som dominerat så många Grammis-galor de senaste 20 åren fick vinna både årets rock och årets album.
Men den stjärna som sken starkast på en annars oväntat oglammig gala var Frida Hyvönen.
Bästa hon gjort
Med nominerade som Erik Lundin och Jocke Berg i kategorin textförfattare hade hon stenhård konkurrens men det var givetvis helt rätt att Hyvönen fick priset. Hennes första album på svenska, det på alla sätt omtumlande ”Kvinnor och barn”, är det i särklass bästa hon gjort. Så att hon även plockade hem ”årets kompositör” kändes bara logiskt.
Dessutom var hennes ”Sjön” galans mest minnesvärda musikinslag, möjligen i konkurrens med Anna Ternheims intima cover på Kents ”Kärleken väntar” och färska hiphoparna Jireels uppiggande final.
Även Laleh hade en bra kväll, om än inte på plats. Hon plockade hem två priser, årets pop och årets producent, och hälsade via Skype från hemmet i Los Angeles att hon som kvinna var särskilt stolt för det sistnämnda.
Satte prägel på 2016
Zara Larsson tog hem priset som årets artist och representanter från den gamla världen säger möjligen förnumstigt att hon ju inte ens har släppt ett album ännu (det kommer om drygt två veckor). Men: den som bara följde med någorlunda i svensk pop i fjol vet att få satte lika mycket prägel på 2016 som supertalangen från Solna. Bli inte förvånade om hon vinner samma pris, och några till, nästa år.
Jag hade verkligen unnat Silvana Imam en Grammis för sitt genuint nytänkande album ”Naturkraft” men det går samtidigt inte att säga något om att Cherrie tog hem årets hiphop/soul. ”Sherihan” är också lysande, och Cherrie höll dessutom ett av väldigt få minnesvärda tacktal när hon tillägnade sitt pris till ”alla mammor och systrar som ni glömmer bort när ni pratat om orten”.
Det var för övrigt kul att den nya generationens hiphop precis som i fjol fick så mycket utrymme. Göteborgsduon Sammy & Johnny Bennet snuvade mer omskrivna namn som Ana Diaz och Albin Lee Meldau på nykomling-Grammisen.
Fint och välförtjänt
Magnus Uggla tilldelades sin första Grammis någonsin i form av Ifpis hederspris, och det passar förstås ovanligt bra efter ett år när han tack vare föreställningen ”Hallå” för ovanlighetens skull även haft kritikerna med sig.
Att Freddie Wadling fick ett postumt pris, årets folk/singer-songwriter, var förstås också både fint och välförtjänt.
Det enda som finns att säga om att Frans vann publikpriset årets låt för ”If I were sorry” är väl att vi får vara glada att det inte blev ”Bada nakna” med Samir & Viktor.
Som underhållnings-tv var det annars ingen odödlig Grammis-gala.
Fler kategorier än någonsin fick snabbpresenteras för att hela sex reklampauser skulle hinnas med under den två timmar långa sändningen.
Här fanns inget nummer med samma mäktiga kraft som Seinabo Seys ”Hard time” i fjol. Och de få försöken till humor, som en rad filmade inslag med diverse pensionärer och barn, var bara obegripliga.
”Årets Kent går till Kent”
Programledarna Maxida Märak och Magnus Carlson var båda debutanter i just den rollen vilket ibland märktes, men gjorde bra ifrån sig efter förutsättningarna.
Enda presentatören som piggade upp lite var skånska rapparen Naomi Namasenda som i en topp sydd som två turkosa penisar förklarade att ”årets Kent går till Kent”.
Två dagar efter Oscarsgalan är ens förväntningar måhända orealistiska, men för att vara en gala som hyllar en så kreativ bransch som den svenska musikindustrin de facto är just nu kändes årets Grammis egendomligt fantasifattig.
Man får väl vara glad över att alla åtminstone läste upp rätt vinnare.