Underbart är kort på bästa albumen
Precis som Spotify var cd-skivan förstås en revolution.
Men äntligen börjar baksmällan avta: cd-generationens evighetslånga album.
36.36.
35.11.
32.07.
36.11.
33.43.
Nej, det är inte mina privata kortkoder som jag just avslöjat. Inte veckans resultat från Runkeeper-historiken heller, tyvärr.
Det här är i stället längden på några av höstens bästa album. Nicole Sabounés ”Miman”. Deportees ”The big sleep”. Min Stora Sorgs ”Vår/sommar -16”. Och givetvis den här veckans briljanta samling låtar, Anna Ternheims hittills bästa album ”For the young”.
Förutom att ett tungt mörker förenar skivorna är de heller inga mastodontpjäser sett till längd. Ändå i stora delar omtumlande. Eller så är just det en avgörande faktor för att skivorna lyckas beröra på djupet. De är ett destillat av vad som verkligen var viktigast att säga.
Ända sedan cd:n tog över efter den första vinylcykeln har vi översköljts av en rejäl skopa meningslöst utfyllnadsmaterial. Evighetslånga album med superstjärnor som har varit för stora för att lyssna på rådgivare och producenter. Artister som har tryckt in varenda sekund av ogenomtänkta embryon till låtar, bara för att det gick. I värsta fall toppat med några olyssningsbara demoversioner.
Streaming-eran sätter visserligen inte heller något tak på kreativiteten. Det är dessutom fritt fram att släppa musik konstant, inte bara när skivbolaget väljer att öppna plånboken eller trycka på knappen. Men den nya tiden har också präglats av ett låtorienterat tänk som kanske har bromsat hybrisen och trimmat bort det värsta skräpet. En usel låt försvinner inte längre i mängden som på en 74 minuter lång cd. Lyssningsstatistiken på Spotify blir lika brutal som en klickhavererad nyhetsartikel.
Jag inbillar mig också att vinylvågen åter igen sätter ramar, medvetet eller omedvetet. Att fler artister ser magin i att hålla albumets längd inom den beprövade lp-formulan, helst med god marginal. Det brukar gynna musiken.
Tvivlare gör förslagsvis ett återbesök till Slayers ”Reign in blood”.
lyssna på
”Rip this world”
(Nicole Sabouné)
Mässande hit-mörker möter Patti Smith.
”Granada”
(Martin Rubashov)
Avslappnade gitarrer och spännande melodier. Läge för fler att upptäcka att Martin är betydligt mer än en populär rockradioröst.