Bruce Springsteens empati blir aldrig omodern

Rockikonen fyller 70 år

Det är dags att återvända till Bruce Springsteen igen.

Kan bero på någon sorts hemlängtan efter musik som är mer ”vi” än ”jag”.

Bruce Springsteen fyller osannolikt nog 70 år den 23 september.

Av den enkla anledningen har jag suttit ett tag och lyssnat igenom valda delar av hans låtkatalog.

Jag inbillar mig ibland att jag kan musiken bättre än baksidan av min egen hand, att jag känner vissa låtar bättre än några av mina närmaste vänner.

Jag kan ju, om så någon väcker mitt i natten, säga när han gjorde sin bästa och längsta version av ”Backstreets” som har åtminstone har släppts på en bootleg. Det var tredje kvällen i Boston, den 25 mars 1977.

Jajaja, jag vet hur det låter. Hämta handklovarna och lås in mig, någon.

Avfärdades som gammal redan 1987

Det har dock, hur konstigt det än låter, inte alltid varit lätt att gilla Springsteen.

Han var, med dåtidens mått mätt, redan gammal när jag växte upp. Att avfärda honom som pappa- och mammamusik gick alldeles utmärkt så tidigt som 1987.

Det blev ännu mer komplicerat när jag flyttade till Stockholm mot slutet av 90-talet och försökte bli rockjournalist.

Då dög han inte alls. I skenet av nya brittiska twostep-artister som Wookie eller overkligt coola amerikanska hiphopstjärnor som Foxy Brown var Bruce Springsteen förlegad nostalgi.

Erkänner: Är en stor fejk

Jag förstod alltid argumenten mot Springsteen i teorin. Jag kunde till och med hålla med om dem. Men i praktiken gömde jag ängsligt mina mest älskade piratinspelningar från olika konserter bredvid cd-växlaren i de andrahandslägenheter jag för tillfället råkade hyra och bo i.

Någon dag skulle jag behöva dem igen. Det var där jag kom ifrån.

Varenda rockstjärna är, oavsett genre, ett egoistiskt hitte på. De som lyckas kan ibland leva slösaktigt rikt bortom vanliga normer, regler och begränsningar.

Bruce Springsteen har själv vittnat om sitt maniska bekräftelsebehov. Han är i dag även noggrann med att framhålla att han är en stor fejk. 70-åringen från Freehold i New Jersey har aldrig levt samma liv som han sjunger om. Mångmiljonären kan säkert orientera sig bättre mellan sofforna i en privatjet än på ett verkstadsgolv.

Söker efter kontakt

Men det hörs sällan i musiken. Som många andra ur hans generation har han haft en komplicerad relation till sin far, den kärlek och uppskattning som han inte fick tillräckligt mycket av under sin uppväxt fick han söka efter och skapa själv, i ett band och tillsammans med en växande publik. Bara den som har varit ensam och deprimerad kan antagligen uttrycka det sökandet med en lika akut desperation.

I intervjuer återkommer Springsteen ständigt till hur han ville nå ut, skapa en kontaktyta, ”to meet and make a connection”. I musiken är orden ”you”, ”we” och ”us” vanligare och viktigare än ”I”. Jag tappar snabbt räkningen i hur många låtar berättarrösten ska ut och träffa någon, en dejt, en kärlek, eller en bror.

”Because the night belongs to us.” ”If I fall behind wait for me.” ”Meet me in this dream of a land of hope and dreams.” ”Ain't no angels gonna greet me, it's just you and I my friend.” ”Meet me in a dream of this hard land.” ”Come on and meet me tonight in Atlantic City.” ”We learnt more from a three minute record, baby, than we ever learned in school.” ”Tramps like us, baby we were born to run.”

65 000 hjärtan är bättre än ett

Två hjärtan är bättre än ett. Eller som under någon av Springsteens arenakonserter – 65 000 hjärtan är bättre än vara ensam.

Sympatin med arbetar- och underklassen är fundamentet i hans gärning. Han har genom åren fått den industrigråa utsatta vardagen för skiftjobbande löntagare med i bästa fall underbetalda och slitsamma arbeten att kännas som en film, något att vara stolt över, ett sorgkantat och hårt äventyr.

Och för oss som lyckats göra en klassresa blir albumen och konserterna, åter igen, en påminnelse om var vi kommer ifrån.

Eftersom Bruce Springsteens musik och texter är motsatsen till vårt empatistörda och narcissistiska 2000-tal blir han inte irrelevant.

Drömmen om en större gemenskap bortom dig själv kan inte bli omodern.

Politik och politiker som glömmer bort det kommer däremot att tyna bort snabbare än en själlös selfie på en strand i Tel Aviv.