När kroppen själv får välja åker Anna Bergendahl till Eurovision
Min kropp har sagt sitt.
Anna Bergendahl vinner Melodifestivalen.
I lördags låg jag i soffan och slötittade på Melodifestivalen. Det var en jämntjockt småtrevlig tillställning som, till en början, inte påverkade min kropp eller själ på minsta vis.
Men plötsligt gick en rysning genom min kropp. Inte en sådan man får av att möta en spindel i badrummet eller se Jimmie Åkesson i tv-rutan, utan en rysning av välbehag.
Innan jag intellektuellt hunnit bilda mig en uppfattning om Anna Bergendahls bidrag ”Kingdom come” berättade min kropp för mig att jag uppskattade den.
Jag fick flera chanser att vidimera min upplevelse. Originalframförandet, snabbreprisen och direkt till final-uppträdandet gav mig samtliga gåshud, eller hönsaskinn för den som föredrar det uttrycket.
Då min reaktion förvånade mig, och jag fick höra att en vän haft samma upplevelse, vände jag mig till internet för att få fenomenet förklarat för mig.
Det framkom att hälften av alla människor ibland får rysningar av musik, och att detta beror på att vi har en starkare koppling mellan hörselbarken och belöningscentrum längre in i hjärnan än den övriga halvan av mänskligheten. Vi sägs också vara mer öppna för nya saker och ha närmare till våra känslor rent generellt.
Om det var en ny, diabolisk tonartshöjning eller någon annan komponent i låten som fick mig att rysa av just Bergendahls framträdande vet jag inte. Men jag gissar att hennes röst har ett inneboende vemod eftersom det även är så fiffigt beskaffat att ledsen musik gör oss gladare, vilket kan förklara en stor del av min skivsamling genom åren.
Om det nu blir Anna Bergendahl som skickas till Eurovision får vi hoppas att det inte bara är Sveriges hörselbarkar som är mottagliga för hennes frekvens, som för tio år sedan när hon åkte ut i semin, utan att hon skapar rysningar även i Moldavien och Azerbajdzjan.