Nya filmen om Elvis är en rungande smash hit

Per Bjurman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2022-07-02

NEW YORK. Bjurman has left the building, höll jag sånär på att utbrista.

Efter Baz Luhrmanns ogenerat skrikiga over the top-film om Elvis känns det som att det inte finns något mer att säga.

Den är en knockout av nästan samma kaliber som ”Suspicious minds”.

Eftersom alla tidigare pekoral varit så förljugna, risigt spelade och allmänt töntiga trodde jag inte det gick att göra en anständig ”biopic” om Elvis Presley, men de svenska recensenterna, med vår eminente Jan-Olov ”Gossen” Andersson i spetsen, får ursäkta – nya ”Elvis” är i mina ögon en rungande smash hit.

Inte bara för att den verkligen lyckas skildra vilken revolution – musikaliskt, kulturellt och sexuellt – den vanvettigt vackre pojken var i den puritanska, gudfruktiga södern i mitten av 50-talet, utan att riktigt själv förstå varför.

Inte bara för att den betonar hur central svart musik, främst i form av gospel och rhythm & blues, var för tillblivelsen av ett av 1900-talets största och viktigaste världsfenomen.

Inte bara för att Austin Butler briljerar i huvudrollen och Tom Hanks likaså som överste Tom Parker – den oaptitliga prototypen för alla bondfångare och charlataner i musikbranschen, förvissad om att det i showbusiness bara handlar om att få människor att förnimma känslor ”de inte vet om de har rätt att njuta av” och att det därför inte spelar någon roll om man saluför en dansande björn eller en Elvis, bara det känns så tillräckligt ofta och tillräckligt intensivt.

helskärm

Den verkliga sensationen är Baz Luhrmanns sätt att berätta den otroliga storyn om lastbilschaffisen från Tupelo och Memphis som förändrade världen. Han gör precis som i tidigare succéerna ”Molin rouge” och ”The great Gatsby” och går bärsärkargång med färger, ljus, neon, tvära klipp och halsbrytande kast fram och tillbaka i berättelsen. Emellanåt känns som det som att man sitter i ett konfettiregn i en karusell på ett skenande tivoli.  Överväldigande är det – på samma sätt som det var överväldigande att höra ”Suspicious minds” för första gången.

Naturligtvis vet den flamboyante regissören hur man trycker på de riktigt ömma punkterna också – och nu ber jag att få utfärda ”spoiler alert”. Sista scenen är ett dokumentärt klipp från ett av Elvis sista framträdanden. Han är helt kvaddad och kan knappt stå upp. Inget återstår. Men sjunga kan han fortfarande, som en gud, och kramar – bara någon månad innan slutet – ur sig en helt förkrossande, hjärtskärande ”Unchained melody”.

Det är då jag känner att även jag ska lämna byggnaden. Det finns inget mer att säga.

ORSAKER TILL EXTAS

• Elvis (Film)
  Scenerna med en tänkt Big Mama Thornton på Beale street är värda fem plus bara de.
• The Dollyrots – Da doo ron ron/The Sponge/I wanna be sedated
  Tre covers ihoprullade till den här sommarens punkiga brottarhit.
• Unrivaled: Red Wings v Avalanche (ESPN-dokumentär)
  En av de bättre hockeydokumentärer som gjorts, om sjöslagen mellan Colorado och Detroit i NHL i slutet av 90-talet.