En klassisk tv-serie som 10-talet glömde

Kyle Chandler (i blå jakca) som Eric Taylor i tv-serien "Friday night lights."

För de flesta betyder de sex orden ingenting.

Men för några av oss börjar hjärtat att slå lite hårdare och snabbare så fort någon nämner tv-världens vackraste amerikanska fotbollsramsa:

Clear eyes, full hearts, can’t lose.

”Friday night lights” kommer knappast att nämnas någonstans på alla listor över 10-talets bästa och viktigaste populärkultur.

Det är helt i sin ordning. Serien sändes i fem säsonger mellan 2006 och 2011 och tillhör egentligen ett annat årtionde. Trots att den slutade för bara åtta år sedan hör seriens skakiga handkamera hemma i en annan tid och tv-värld. Just därför lyser också strålkastarna som fick Dillon Panthers vita hjälmar att blänka ännu starkare i dag.

Serien är inspirerad av boken ”Friday night lights: a town, a team, and a dream” av den amerikanske författaren och journalisten H.G. Bissinger. Bissinger flyttade till staden Odessa i Texas mot slutet av 80-talet och följde high school-fotbollslaget Permian Panthers i ett års tid.

Mellanvästerns hjärta

Han ville undersöka och förstå ett litet touchdown-tokigt samhälle där allting, inklusive Gud och herren Jesus, kretsade runt ett fotbollslag. Reportaget borrade djupt ner i den amerikanska mellanvästerns hjärta där absurd segregation, fanatism, fattigdom och korruption tog rygg på de unga spelarna.

Boken blev film med Billy Bob Thornton i huvudrollen 2004 och tv-serie två år senare. För varje steg späddes HG Bissingers originalstory ut med socker. Tv-versionen av ”Friday night lights” ska nog helst betraktas som en saga eller såpa. Den är mer emo än ett avsnitt av ”Så mycket bättre”.

Serien är också den teoretiska motsatsen till två av årets mest hyllade tv-serier, ”Succession” på HBO och norska ”Exit”. Den råa cynismen, hemska människoföraktet och giriga mörkret som har genomsyrat de bästa och modernaste dramaserierna på 2000-talet existerar inte i den fiktiva staden Dillon.

Med klarsynta ögon och ett snällt hjärta skildrar ”Friday night lights” människor som föddes utan pengar, som inte har några pengar och som kanske aldrig kommer att ha tillräckligt mycket med pengar.

Här finns inga förlorare

Det handlar om en småstad och landsbygd som kapitalet glömde. Hur klass förstör ens självkänsla, hur det hotar att döda drömmar och relationer och familjer och framtida studier, hur dåligt självförtroende kan gå i arv, hur människor med stor potential aldrig tycker att de är värda ett bättre liv, inte ens om de får chansen. Vad ska de göra? De har aldrig fått lära sig något annat än att böja på huvudet, acceptera sitt öde och förlora.

Men det finns inga förlorare i ”Friday night lights”. Här finns i stället Matt Saracen, Brian ”Smash” Williams, Lyla Garrity, Tyra Collette, Landry Clarke, Jason Street, bröderna Billy och Tim Riggins.

Under seriens gång blir varenda karaktär värdefull och viktig. De ensamma, misslyckade, rädda, utsatta och hopplösa har alltid ett hem hos de oförglömliga äkta makarna Coach Billy Taylor och Tami Taylor, spelade av Kyle Chandler och Connie Britton. De ser sina spelare och elever, de tror på dem och lyfter dem.

En Dickens-fabel om fotboll

Visst går det att avfärda ”FNL” som ett sentimentalt blaha, men i det här fallet säger det nog mer om den som tittar än själva serien.

I dag, när enfaldiga politiker vill samla fattiga människor under iskall nationalism och löften om hårdare tag i samhället och skolan, blir den sociala empatin i uramerikanska ”Friday night lights” ännu mer drabbande än för tio år sedan.

Det är som om Charles Dickens har skrivit en fabel om amerikansk fotboll, en fem säsonger lång ballad av Bruce Springsteen.

Clear eyes, full hearts, can’t lose.

Ett lag handlar alltid om någonting större än sin sport.