”Vi har sett det här förr”

Det är fortfarande inget vidare.
Och tiden har helt sprungit ifrån "X factor".
Men vad spelar det för roll?
Vi kommer att titta ändå.

helskärm

Låt oss börja med det positiva:
"X factor" är snyggt. Supersnyggt på ett amerikanskt och lite vräkigt sätt. En hysteriskt svultsig inledning med extra allt. David Hellenius har hittat en roll som känns säkrare än i audition-programmen.
Musiken låter, för en gångs skull, inte som plastiga Galne Gunnar-varianter av originalen, vilket ju ofta var fallet i "Idol".
Så långt allt väl.
 

Men, och det här är ett viktigt men, inget av detta ändrar på själva grundproblematiken:
Att talangsåpan, som vi kommit att känna den under hela 2000-talet, känns föråldrad.
"X factor" tar i så brallan spricker för att vara 2012 - och ändå mest känns 2002.
Vi har varit här förr.
Vi har sett det här förr.
Och av alla hundratals mer eller mindre begåvade talanger som passerat revy på våra tv-skärmar genom åren är det bara en pytteliten handfull som faktiskt lyckats bli något, på riktigt. Nästan ingen har blivit det på sina egna villkor.
Och det är fortfarande i första hand ett tv-program, inte en musiktävling. Löjligt korta musikstycken för att alla ska hinnas med. Fokus på stajling, inte innehåll. Andreas Carlssons laboratorievita tänder blixtrar när han jämför Freja med "Café Norrköping".
Om det här är nytt och fräscht så är jag Laila Bagge. 
 

Tiden har sprungit ifrån "X factor". Men hösten 2012 känns det kanske ändå inte som att det spelar så stor roll.
Någon dryg miljon svenskar kommer att titta ändå. SVT och de andra kanalerna kämpar inte direkt emot med bred fredagsmys-tv att glida med chipsflottiga fingrar över fjärrkontrollen till. "Dobidoo" befinner sig inte på samma planet, målgruppsmässigt.
 Så "X factor" kommer att få sina tittare (och i förlängningen också sitt medieutrymme). Inte för att det är så värst bra – utan för att det inte finns några direkta alternativ.