”Underhöll oss alla till att må bättre”

Jens Peterson

När Magnus Härenstam blev sjuk gjorde han en föreställning om att bli gammal och få krämpor.

När Magnus Härenstam blev ännu sjukare kämpade han sig tillbaka till scen. Kroppen var drabbad men hans humor friskade på in i det sista.

Nyss stod han på Oscars scen och vi skrattade. Han var en verkmästare som underhöll oss alla till att må bättre.

Man säger Magnus Härenstam och du får många bilder i huvudet.

Komikern som busade i par, som Magnus och Brasse. Programledaren som lärde svenskar i alla åldrar mer om livet och världen. Och bokstäver. Myror och elefanter.

Det fanns en bit lärare i Magnus Härenstam, och han blev allas vår nye magister som programledare för ”Jeopardy”.

Men tänk också vilken filmstjärna han var. Magnus Härenstam var med i  några av de största biosuccéerna i svensk filmhistoria.

Han var den skattefifflande tandläkaren i ”Sällskapsresan”

Han spelade den elake kronofogden i ”Göta kanal”. Den otrogne förmannen i Lasse Hallströms ”Tuppen”, den ömklige mannen som utnyttjar att han är en av få män på en fabrik med många kvinnor under andra världskriget.

I en av sina sista roller för filmen gav han röst åt onde Rainard Räv i senaste Bamse-filmen.

Skurk.

Även i snälla ”Fem myror är fler än fyra elefanter” kunde han vara den beskäftige besserwissern som fick en knäpp på näsan av de mer godmodigt naiva Eva och Brasse.

Magnus Härenstam som biobov. Det är märkligt. För han var en vänlig omtänksam klok man som ville sprida skratt och värme. Som spred skratt och värme. Men han var inte rädd för att spela upp andra sidor och låtsas vara en tvär typ. Det blev en av hans många roller och han gjorde även den proffsigt.

Vi mötte honom först tillsammans med Brasse Brännström. De samarbetade med Lasse Hallström och dök upp i olika varianter som Magnus och Brasse på 1970-talet. Revyer. Filmer. Musikaler. De drev teatern Maxim tillsammans ett tag med Lill Lindfors, innan de började jobba på varsitt håll.

Men de två kom tillbaka tillsammans.

Jag såg dem återförenade i ”Muntergökarna” för tio år sedan. Magnus och Brasse spelade två komiker som arbetat tillsammans för länge sedan men nu blivit ovänner. Motvilligt ska de försöka samarbeta ännu en gång.

De var förstås utmärkta ihop i rollerna. Det fanns en speciell kemi mellan de två, och det märktes genom alla årtionden.

När Magnus Härenstam sökte egna vägar efter åren med Brasse Brännström fastnade han för stand-up. Han hade blivit imponerad av kolleger i USA och ville göra något liknande i Sverige.

Just då fick stand-up sitt genombrott i Sverige. Det var ”Släng dig i brunnen” som sändes i SVT, det var en massa komiker som kände sig kallade.  En del var roliga. En del var inte roliga.

När Magnus Härenstam berättade att han skulle göra en turné själv och ståuppa var det en del yngre kolleger som skrockade nedlåtande. Men jag såg de där yngre komikerna försöka vara roliga på Norra Brunn och olika humorplatser. De lyckades inte fängsla publiken i en minut, än mindre än tio minuter. Skämt är svårt.

Men jag var på premiären av Magnus Härenstams ”Föredraget” 1988. Han var kul hela tiden. Han fyllde 90 minuter med komiskt högtryck. Inte en långtråkig minut.

En lyckad show. Som så mycket Magnus Härenstam gjorde. På senare år i enmansföreställningen ”Morsning & goodbye”. Där pratade han om att bli äldre, om sjukdomar och när kroppen sviktar. Han turnerade, men blev svårt sjuk. Magnus Härenstam kom tillbaka och uppträdde igen. Sjukdomen slog till skoningslöst.

Men då stod han där igen. Skojade med sin sjukdom. Med behandlingen och med allt som följde med åldrandet. Stor igenkänning. Vi satt på Oscars och såg Magnus Härenstam lysa på scen. Publiken skrattade tills de grät. Det syntes på Magnus Härenstam att han gillade publikens reaktion. Kroppen kunde vara svag och han gick lite skakigt över scen. Men ögonen glittrade.

Humor som botemedel. Han fick oss att skratta och må bättre, och han såg själv ut att piggas upp av publikens kärlek.

Magnus Härenstam är död.  Vi gråter.

Jag tror han hade velat att vi kom ihåg skratten.