Idolers sorg gör vår förgänglighet tydlig
Ett fall från en 18 meter hög klippa. En 15-årings liv till ända.
Vår förgänglighet blir sällan så tydlig som när sorgen slår undan fötterna på våra idoler.
Kanske var det länge sedan musikens största stjärnor var untouchables. Ouppnåeliga ikoner utan brister, smärta eller vardagsproblem. Allt det där har ju www och sociala medier och vår fotomani satt stopp för.
När sorgen biter tag spelar det förstås ingen roll vem du är, vad du gör eller hur framgångsrik du är. Men när våra idoler står där med samma smärta och ångest som vi alla känner och förr eller senare tvingas leva med, ja, då vänds ändå världen upp och ned.
Veckans nyhet om hur en 15-årig pojke hittas på en strand vid sin hemstad Brighton, så allvarligt skadad efter ett fall från den 18 meter höga klippan att han senare avlider av skadorna, är hemsk nog som den är. En meningslös och fruktansvärd historia som svider i ögonen oavsett vilka föräldrar som tvingas hitta ut ur sorgen efteråt. Och det inträffar förstås tusentals andra tragedier samtidigt någon annan stans, i just den där stunden.
Men ändå. Att det är just Arthur Cave, son till Nick Cave, som förolyckats vrider på ett märkligt sätt om kniven ännu mer. Att läsa tvillingbroderns hjärtskärande kärlekshyllning till sin förlorade vän. Att se sångarens ryggtavla vid sin sons dödsplats, den där 57-åringen som annars brukar stå omänskligt cool på en scen framför tusentals fans … ja, jag vet inte. Det går inte att värja sig emot vemodet.
Andras sorg är förstås inte mindre svår. Verkligen inte. Speciellt inte när den kommer nära. Jag känner inte Nick Cave. Jag har inte ens träffat honom.
Men när allt välter till och med för de hjältar som vi annars hittar tröst hos verkar livet så skört. Mer förgängligt än någonsin.