”Jag är kär i mitt liv”
Stjärnan i ”Superhjältarna” har inga planer på att trappa ner
Uppdaterad 2018-09-09 | Publicerad 2018-09-06
HOLLYWOOD. Hon har vunnit Oscar och hyllats för tv-serien ”Top of the lake”.
Men Holly Hunters största kommersiella framgång är tecknad.
I ”Superhjältarna 2” upprepar den 60-åriga skådespelerskan rollen som Helen Parr, alias Elastigirl.
Hittills har uppföljaren spelat in mer än tio miljarder kronor och gick i helgen rätt in på den svenska biotoppens förstaplats.
– Jag hade inte gjort någon tecknad film när jag hoppade på ettan för 14 år sedan, säger Hunter när hon tar emot Nöjesbladet på ett hotell i West Hollywood.”
– Då hade jag inte en aning om hur det skulle se ut eller vad den skulle handla om. Brad (Brad Bird, filmens regissör, reds anm) berättade bara generellt på telefon och sedan visade han mig bilder på idéer som han hade för familjens utseende.
– Betoningen låg på att vara familj i första hand och superhjältar i andra. Jag tyckte det lät som en kul och spännande idé.
Hunter har en lätt läspning i ena mungipan. Den ger henne en distinkt, lättidentifierad röst som fans över hela världen nu känner igen som Helen.
Hyllning till kvinnor
Således var hon given när del två skulle spelas in.
– Jag har blivit en del av Brads superhjältefamilj, säger hon stolt.
Hunter kan också vara stolt över att det är kring hennes rollfigur handlingen kretsar när vi återser klanen Parr.
Mamma Helen får då ett jobb tänkt att ge superhjältarna en dos nödvändig goodwill. Det innebär att pappa Bob får stanna hemma med barnen.
– Det är inte någon budskapsfilm, svarar Hunter på frågan om det är en tillfällighet att historien känns som en hyllning till kvinnor.
– Men jag tycker att det är bra att killar och tjejer ser att tjejer kan göra viktiga saker, leda, ta initiativ och vara hjältinnor, säger Hunter.
Det sistnämnda krävs när en ny skurk smider en genial och farlig plan som inte bara äventyrar familjens utan också världens säkerhet.
Dessutom ställs familjens inför ytterligare prövningar.
– Till en början är tonårsdottern Violet mycket irriterande. Hon är rasande, skriker och är arg på folk, utan att riktigt veta varför. Jag var nog lite lik henne när jag var 15. Det enda jag visste då var att jag ville bli skådis.
Sju syskon
Det var inte en traditionell önskan för någon som fötts på en gård i Georgia och växt upp med sju syskon.
Men en skolpjäs i femte klass väckte intresset.
I dag har Hunters karriären varat i mer än 30 år.
Den innehåller hits som ”Raising Arizona”, ”Broadcast news”, ”Crash” och fjolårets ”The big sick”. Rollen i ”The piano” 1993 gav henne en Oscar.
– Jag är 60, säger skådespelerskan som är sambo och har två söner.
– Hela min karriär har varit ett uppvaknande, en överraskning. Jag kunde inte för en sekund drömma om det här.
Hon drar en hand genom det cendrefärgade håret och skrattar lätt.
– Jag är kär i mitt liv.
Med den inställningen är det ingen överraskning att hon inte ens tänkt tanken på en annalkande pensionering.
– Som idrottskvinna hade det varit över för länge sedan. Som skådis är det aldrig över. Men man måste ha en aptit på yrket, en önskan att agera.
Betyder det att vi kan förvänta oss en tredje del om Elastigirl och alla de andra i familjen Pratt?
– Vi får se, säger hon hemlighetsfullt.
Sen skrattar hon på nytt.
– Jag har ju kvar aptiten.
