Udda kärlekstragedi som till slut havererar

Publicerad 2018-06-15

”På Chesil Beach”.

FILMRECENSION "På Chesil Beach" är en välspelad men underlig kärleksfilm om intimitet med förhinder, sexuell dysfunktion och oförmåga att kommunicera, som havererar när den till slut ger efter för lättköpt sentimentalitet och horribelt ålderssmink.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
På Chesil Beach

Regi Dominic Cooke, med bl a Saoirse Ronan, Billy Howle, Anne-Marie Duff, Adrian Scarborough och Emily Watson.


DRAMA 1962, strax innan den sexuella revolutionen drar in över västvärlden och ändrar spelreglerna, sitter ett nygift, ungt par i ett rum på ett hotell vid Chesil Beach i Dorset i södra England.
Florence Ponting (Saoirse Ronan) är en violinist från ett konventionsbundet överklasshem. Edward Mayhew (Billy Howle) är en historiestudent från enklare förhållanden.
De älskar varandra, det var kärlek vid första ögonkastet, men under en spänd middag, med sängen där äktenskapet ska fullbordas som en hotfull pjäs i bakgrunden, börjar det bli uppenbart att de egentligen inte känner varandra, att de inte kan prata med varandra och att bröllopsnatten kommer att bli problematisk.
Han är tafatt och fumlig, men ivrig. Hon är rädd, och verkar pendla mellan skräck och avsmak.
Ingen av dem har en aning om hur de ska bära sig åt.
I tillbakablickar får vi veta mer om hur Florence och Edward träffades och om hur deras olika bakgrunder och respektive familjer ser ut (Emily Watson gör rollen som Florence snobbiga och kyliga mamma, Anne-Marie Duff spelar Edwards hjärnskadade, sällan påklädda konstnärsmor), samtidigt som en lång, omständlig och obekväm process som med väldigt god vilja kanske skulle kunna kallas för ett förspel pågår i hotellrummet.
Konfrontationen är oundviklig, även i en tid då man inte pratar om sex. Och det är också tragedin – just för att man inte pratar om sex.
"På Chesil Beach" är en välspelad och parant, men underlig film, som har svårt att hitta en ren ton och sedan hålla den, och inte riktigt lyckas reda ut den trassliga komplexiteten i sina ämnen – intimitet, sexuell dysfunktion och kanske även trauma – men ändå undviker att haverera.

Tills den i slutänden går under fullkomligt med två nedslag i senare tidsepoker – först ett hippieslappt 1975 och sedan ett modernt 2007 – där långsökta sammanträffanden, lättköpt sentimentalitet och helt horribelt ålderssmink tar historien in på rent parodiskt territorium.
Varför Ian McEwan, som har skrivit manus baserat på sin egen roman med samma namn från 2007, valde att till slut falla in i den typen av konventionellt, enfaldigt publikfrieri är svårt att begripa.

Se det här i stället: Saoirse Ronan är bra i "På Chesil Beach", men ännu bättre i Greta Gerwigs "Lady Bird", som dessutom är en mycket bättre film.


Visste du att... Ronan fick sitt stora genombrott i en film baserad på en bok av just Ian McEwan? I "Försoning" (2007) spelade hon mot bland andra James McAvoy och Keira Knightley.


Just nu... är Saoirse Ronan och Billy Howle båda två även aktuella i "The seagull", baserad på Anton Tjechovs "Måsen".


Följ ämnen i artikeln