Trauma och lidande – nu med sång och dans
”Purpurfärgen” är inte vad den brukade vara
Publicerad 2024-01-18
Purpurfärgen
Regi Blitz Bazawule, med Fantasia Barrino, Taraji P Henson, Danielle Brooks, Colman Domingo, Corey Hawkins, Phylicia Pearl Mpasi, Halle Bailey, Deon Cole, H.E.R.
FILMRECENSION. Alice Walkers tragiska historia från den amerikanska södern blir en show i Blitz Bazawules musikalvariant av ”Purpurfärgen”.
Det fungerar huvudsakligen bra – även om vissa aspekter av historien har gått förlorade i översättningen.
MUSIKALDRAMA. Alice Walkers ”Purpurfärgen”, som 1985 blev en elvafaldigt Oscarsnominerad Steven Spielberg-film med Whoopi Goldberg, är tillbaka. Nu som ett musikaldrama baserat på både boken och Broadway-musikalen.
Fantasia Barrino spelar Celie, som under flera decennier utstår allsköns sorger, trauman och övergrepp av våldsamma män i det tidiga 1900-talets Georgia, tills hon till slut hittar styrkan att frigöra sig. Mycket tack vare solidariteten med två andra kvinnor, som är mer hårdnackade:
Den självständiga, allmänt läckra jazzsångerskan Shug Avery (Taraji P Henson) och den eldiga Sofia (imponerande energiskt gestaltad av Danielle Brooks), som är typen som slår tillbaka och står upp mot orättvisor, både innanför och utanför hemmet.
Barrino, Henson och Brooks är en kraftfull kärntrupp i en genomgående solid ensemble, miljöerna ser fantastiska ut och många musikalnummer är häftigt iscensatta. Men ett par händelseutvecklingar blir märkligt forcerade trots filmens långa speltid, och bland show, humor och feelgood om systerskap och motståndskraft försvinner en del nyanser och emotionella muskler.
Nya ”Purpurfärgen” fungerar bitvis förträffligt, men blir som helhet något mindre än summan av sina delar.
Visas på bio, från den 19 januari.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.