Daron Malakian förför och roar

Uppdaterad 2018-07-20 | Publicerad 2018-07-19

Håll i hatten: ”Dictator” skrevs och spelades in under loppet av tio dagar.

ALBUM ”Dictator” är en omtumlande berg- och dalbana av olika musikstilar och sinnesstämningar.

I väntan på ett nytt album med System Of A Down känns Daron Malakians senaste soloäventyr mer än välkommet.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Daron Malakian And Scars On Broadway
Dictator
Scarred For Life


METAL Rom byggdes inte på en dag.

Men skivan ”Dictator” skrevs och spelades in på tio (!), enligt Daron Malakian själv.

Den Los Angeles-bördige musikern – mest känd som gitarrist, sångare och låtskrivare i den vilande metal-besten System Of A Down – spelar dessutom alla instrument och sjunger.

Likt det mesta av hans tidigare material myllrar ”Dictator” av mer eller mindre explicita krigsfientliga och politiska pikar i – och mellan – textraderna.

Låttitlar som ”Fuck and kill”, ”Guns are loaded”, ”We won’t obey” och ”Sickening wars” ger en ganska god fingervisning om vart sökarljuset oftast riktas.

Trots att låtarna spelades in för drygt sex år sedan – ursprungligen med avsikten att de skulle ges ut med moderbandet System Of A Down – ramas dagens politiska klimat in med stor träffsäkerhet.

Inledande ”Lives” är dock en dansant hyllning till musikerns armeniska arv och det armeniska folkets tappra mobilisering efter folkmordet 1915, då runt en miljon armenier avrättades. Däribland ett flertal släktingar till Malakian.

Om det mot förmodan existerar en matematisk ekvation för hur man skriver den mest fängslande låten är jag övertygad om att Malakian sitter och ruvar på den.

Som låtskrivare besitter han den gudabenådade förmågan att fånga in lyssnaren med smittsamma riff och refränger, hypnotiska rytmer och förförande variation.

Och förstås: listiga låttexter som roar, berör och upprör. Ibland på en och samma gång.

”Dictator” förgylls också av en andlöst vacker instrumental tolkning av den grekiska sången ”Gie mou” och en brutalt bra version av Skinny Puppys ”Assimilate”, som får elektroakten återhållsamma original att blekna i jämförelse.

Skivan är i flera avseenden Malakians minst vrickade verk, trots att det härjas fritt mellan groovig hårdrock, vildsint alternativ metal och orientaliskt osande poprock.

Men åter igen får han mig att vilja dansa och sjunga genom livets alla jävligheter.
BÄSTA SPÅR: ”Assimilate”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Rockbjörnen