Spellista: Den tuffaste musiken från mars

Uppdaterad 2018-04-09 | Publicerad 2018-04-08

Burn The Priest årsmodell 2018. Känns nunorna bekanta? Läs nedan så klarnar nog bilden en smula.

SPELLISTA Det mest spännande med månadens spellista är kanske inte att den innehåller tio timmar musik att roas och oroas över.

Det är snarare att ett av världens största band inom metal har krökt rygg – och åter igen släpper under ett namn som en gång i tiden ansågs alldeles för stötande.

På fler än ett sätt bör musik vara en spegel av det samhälle den har växt fram i. En reflektion av en vardag som inte är din, en skrattspegel som reflekterar och berättar något om den verklighet musikerna lever och verkar i. En förutsättning för att bygga personlighet och egensinne.

Det är ju omöjligt att tänka sig att Sepultura en gång hittat sin genresprängande energi eller upptäcktsglöd någon annanstans än i det Brasilien som på 80-talet var en stor, färglös fläck på hårdrockkartan. Att Hellhammer hade kunnat föra sitt grundläggande black metal-oväsen utifrån andra förutsättningar än noll procent budget och 666 procent hängivenhet eller att Black Sabbath hade kunnat vara en väldigt annorlunda best om Tony Iommi inte tvingats stämma ner gitarren efter att ha skadat sina fingrar som grovarbetare i Birmingham.

Kort sagt: Omgivningar och förutsättningar är det som ofta bygger band och särskiljer dem från konkurrensen – på gott och ont.

Burn The Priest på en av få för eftervärlden bevarade promobilder.

En grupp som en gång i tiden fick uppleva det där var ett ungt Richmond-gäng vid namn Burn The Priest. Fostrade i en tid då grunge var den största rådande trenden i hemlandet när det gällde ruffigare musik slog sig musikerna Chris Adler, Mark Morton och John Campbell samman i en ambition att skapa något tuffare och råare än vad som var kommersiellt gångbart i mitten av 90-talet. Fostrade lika mycket av närområdets punk och hardcore som av exempelvis Pantera och med ett gruppnamn lika välkommet som Koskenkorva i nattvardsvinet kämpade gruppen efter rekryterandet av frontmannen Randy Blythe sig igenom en tämligen anonym tillvaro via några demo- och splitreleaser och en självbetitlad fullängdare 1999 – innan de blev en av världens största akter på det mer metalvänliga 2000-talet.

Vänta nu, säger ni. Burn The Priest? Okej, om jag säger Lamb Of God, trillar myntet ner då?

För det var först efter gitarristen Abe Spears avhopp strax före millennieskiftet och omgrupperingen under ett aningen frommare namn som den framgångssaga som har gett oss moderna genreklassiker som ”Sacrament” (2006), ”Ashes of the wake” (2004) eller tre år gamla ”VII – Sturm und drang” kunde börja författas. Vilket kunde ha inneburit en evig förpassning av det förflutna till minnets arkiv om det inte vore för att kvintetten nu har valt att åter väcka liv i sitt gamla alias.

För att fira att det i höst är 20 år sedan Burn The Priest spelade in sitt hittills enda studioalbum är det dags för en väldigt senkommen uppföljare. På ”Legion: XX” (släpps i mitten av maj via Nuclear Blast) väljer ensemblen att hylla de grupper som en gång gav dem inspiration och mod att kämpa vidare. Således trängs där tolkningar av Agnostic Front, Bad Brains, Cro-Mags och Ministry med lite mer otippade låtval från Melvins, Big Black och Quicksand.

Först ut är emellertid den rasande lavetten ”Inherit the earth”, i original framförd av den splatterfixerade crossovercombon The Accüsed 1988. Det är också ett av de spår som ni kan bekanta er närmare med på spellistan här nedanför, som i övrigt har för avsikt att spegla det mesta av det bästa som släppts inom den tuffare musikvärlden under den nyss avslutade månaden. Som vanligt är det vitt och brett som gäller. Från At The Gates thrashladdade death metal till Dimmu Borgirs sofistikerade mörkerbyggen. Här finns punk via exempelvis Asta Kask och Pennywise, metalcore signerad Parkway Drive, progdöds från haussade Rivers Of Nihil, klassisk hårdrock av tyskt snitt från Bonfire och Axel Rudi Pell och ungefär allt och mer däremellan – samlat i en låtkollektion som nästan på minuten klockar in på tio timmar.

Som alltid en så eklektisk samling att få lär gilla allt men alla kommer säkert att hitta något som faller dem i smaken.

Ni vet hur det brukar heta: Spela högt eller stäng av.


LYSSNA PÅ ÄLDRE MÅNADSLISTOR HÄR!

Följ ämnen i artikeln