Muse bjuder in till en musikens mansgrotta

Uppdaterad 2018-11-11 | Publicerad 2018-11-09

Muse uppträder på Bråvallafestivalen 2015.

ALBUM ”Simulation theory” är ljudet av ett band som gått vilse i ambitionen att göra allt – på en och samma skiva.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Muse
Simulation theory
Helium-3/Warner


ROCK Muse debuterade i ett post-britpop-landskap. Radiohead hade släppt ”OK computer” två år tidigare och banat väg för en ny generation unga band som hellre ville skriva melankoliska ballader än att rocka som bröderna Gallagher. Coldplays debutalbum väntade runt millennieskiftet.

1999 var det lätt att missta Muse för någonting som de egentligen inte var. Med sitt ursprung (brittisk kuststad) och sitt uttryck (sångaren Matt Bellamys kvidande falsett inmurad av desperata gitarrer) framstod de som ännu ett band som aspirerade på en mindre raffinerad variant av Radiohead. Den akustiska balladen ”Unintended” talade till exempel direkt till mitt trånande tonårshjärta.

Men powertrion från Teignmouth var på väg någon helt annanstans. Mot proggopera, skulle det visa sig. Jag var på väg mot Belle & Sebastian.

Två decennier senare har Muse cementerat sig som stabil stadionakt med välregisserade scenshower, bomber och granater. Efter ett konceptalbum med krigstema låter de sin åttonde skiva kretsa kring de enskilda låtarna och ringer in listproducenter som Shellback och Timbaland, vid sidan av trogne samarbetspartnern Rich Costey.

Men Muse vore inte Muse om de inte samtidigt lät sig influeras av 80-talets popkultur, science fiction och det rådande politiska klimatet i Trump-USA och brexit-England. Bandets självutnämnda poppiga riktning på ”Simulation theory” är en symfoni av Erasure-pop, Brian May-solon och ett slags långsam edm med gitarrer.

Muse vill göra musik som korsar eror, likt Lana Del Rey. En vacker tanke i teorin. Men ”Something human” – en synthrockballad i galopptakt som handlar om att längta hem från en turné – landar mitt emellan Melodifestivalen och David Brents högklackade boots. När bandet gör Prince-funk med Skrillex-inslag i ”Propaganda” påminner de om den förvirrade orkestern Heman Hunters i Bert-böckerna.

Och tungfotade rockmarscher som ”Blockades” ger mitt sensitiva pop-jag samma klaustrofobi som när en perifer manlig bekant en gång visade krigsscener ur ”Sagan om ringen” med surroundljud i sin mansgrotta.

Min blick flackar efter nödutgången.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik