Från skrattretande usel action till tempofylld konsertfilm med Slayer

Så bra är ”Slayer: The repentless killogy”

Publicerad 2019-11-09

FILMRECENSION. Slayers actionfyllda spelfilm är ett antiklimax till avsked, medan konsertdelen av ”Slayer: The Repentless Killogy” fångar ett välmående band som lägger av med flaggan i topp.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

Slayer: The repentless killogy

Regi: BJ McDonnell med Jason Trost, Danny Trejo och Jessica Pimentel, respektive Wayne Isham med Slayer.


ACTION/KONSERTFILM Varje historia har sitt slut,” inleder berättarrösten i spelfilmsdelen av ”Slayer: The repentless killogy” – det ikoniska hårdrockbandet Slayers officiella farväl till hårdrockvärlden.

I händelsernas centrum står en sammanbiten Jason Trost i rollen som Wyatt, en avhoppad nazist som har brutit med sitt brödraskap efter att ha blivit tillsammans med en mörkhyad kvinna.

Efter att hans forna partners mördar hans gravida flickvän, mitt framför hans ögon dessutom, beger han sig ut på en blodig bärsärkagång för att hämnas.

Handlingen byggs upp runt Slayers tidigare släppta musikvideos till låtarna ”Repentless”, ”You against you” och ”Pride in prejudice”, som bäddas in i berättelsen.

Tyvärr smälter dessa inte in i sammanhanget överhuvudtaget, utan bidrar till en osammanhängande och splittrad story utan syfte.

Betraktaren ges inte heller någon chans att knyta an till huvudkaraktären Wyatt.

En våldsam orgie

”Slayer: The repentless killogy” är därtill en brutal våldsorgie med mer blod, knäckta skallar och snöpliga slagsmålsscener än den våldsammaste av slasherfilm från 80-talet.

Dessutom är dialogen näst intill obefintlig, vilket samtliga skådespelare kompenserar för med pinsamt överdrivet kroppsspråk och minspel.

Men om filmen skänker någon sorts eftertanke är det att gitarristen Gary Holt inte borde lägga sina kort på en skådespelarkarriär efter att Slayers sista kapitel har avslutats.

I scenen där bandmedlemmarna själva medverkar kan musikern knappt hålla sig för skratt.

Å andra sidan är hans genanta reaktion rätt så talande; denna actionrulle i kortformat lämnar en skrattretande eftersmak.

Klippning lika intensiv som musiken

Det våldsamma spektaklet förvandlas därefter till en renodlad konsertfilm från Slayers spelning på The Forum, i utkanterna av Los Angeles, den 5 augusti 2017.

Klippningen är nästan lika snabb och intensiv som själva musiken.

Vilket är lika väl.

Bandmedlemmarna Tom Araya, Kerry King, Paul Bostaph och tidigare nämnda Gary Holt har knappast gjort sig kända som storslagna scenunderhållare.

Som vanligt låter gruppen musiken tala för sig själv.

Diaboliskt distade gitarrer, okristligt snabba tempon och en låtlista viktad mot främst ”Seasons in the abyss”, ”Repentless” och ”Reign in blood” väcker djuriska instinkter hos publiken.

Närbilder av euforiskt vrålande fans som hoppar, springer runt i circle pits eller crowdsurfar skapar, utöver en känsla av charm och intimitet, nödvändig omväxling till de få rörelser och utsvävningar som sker på scenen.

Samtidigt ger materialet en påminnelse om att säkerhetsvakter på Slayer-spelningar ger skäl för sina löner.

This is where you need to get off the ride if you need to get off the ride,” upplyser Araya om tidigt in i konserten när energin redan är maxad.

Ingen slakt av låtskatt

När frontmannen vid ett senare tillfälle står och tittar ut över publiken, med ett charmigt leende som sträcker sig från öra till öra, ger gåshuden sig till känna.

Likaså när King badar i strålkastarljuset till de inledande tonerna av ”When the stillness comes”, som drygt en tredjedel in i spelningen ger samtliga inblandade en chans att hämta andan.

Eller för den delen, när ”Raining blood” – en av hårdrockens mest ikoniska låtar – skapar en stämning så laddad att den nästan går att ta i.

Men med det sagt lär konserten i sig inte skriva in sig i den tyngre musikhistorien. Ögonblicket i gruppens hemstad Los Angeles utgör på sin höjd en relativt intressant fotnot.

Däremot vittnar den om ett band som lägger av med flaggan i topp. Bandet tar inget krystat Mötley Crüe-farväl med en frontman som inte längre kan låttexterna, eller en låtskatt-slakt à la Ozzy Osbourne.

”Slayer: The repentless killogy” är som konsertfilm betraktad ett trevligt bidrag till den befintliga uppsjön av livedvd:er.

Men jag kan inte undgå att önska efter ett större ståhej än så här.

”Slayer: The repentless killogy” släpptes på cd, dvd och blu-ray den 8 november.

Följ ämnen i artikeln