Musiken är hög på hopp och förtvivlan

Publicerad 2018-06-29

Få andra artister har en lika stor förmåga att skapa ett stort och lyckligt rus av sorg och förtvivlan som Florence Welch.

ALBUM Om Florence Welch inte fanns hade vi varit tvungna att uppfinna henne. 2010-talet behöver ett hjärta där både Kate Bush och Bruce Springsteen får plats.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Florence And The Machine
High as hope
Island/Universal


POP Florence Welchs viktigaste tatuering innehåller bara elva bokstäver:

”Always alone.”

Hon gjorde den i East Village efter att ha haft en fantastisk eftermiddag tillsammans med en vän i New York. För Welch är det en besvärjelse, ett sätt att försöka äga och hantera en känsla som jagat henne sedan hon var liten.

Ett annat sätt är musiken 31-åringen från södra London skriver i Florence And The Machine.

Om det gå att sammanfatta låtarna på gruppens fjärde album återvänder man hela tiden till de hudblå orden på baksidan av Florence Welchs vänstra armbåge.

Florence Welch tillhör en liten skara artister som kan översätta sorg och förtvivlan, den där tunga misstanken om att alla är ensamma och misslyckade och bara står och skriker tyst rakt ut i ett stort ofantligt mörker, till grandiosa poplåtar där glädjen över att få lyssna, delta och vara vid liv blir hjärtskärande.

På fantastiska singeln ”Hunger” lyckas till exempel Florence Welch göra upplyftande pop om sina ätstörningar under tonåren. Den första versen säger mer än vad hon någonsin vågat berätta offentligt:

”At seventeen, I started to starve myself, I thought that love was a kind of emptiness/And at least I understood then the hunger I felt, and I didn’t have to call it loneliness – we all have a hunger”.

Enligt en intervju i New York Times är ”High as hope” första skivan som Florence Welch gjort nykter.

”Låtarna är mer klarsynta än vad jag brukar vara i mitt vanliga liv” säger hon.

Hela albumet domineras av viljan att dela med sig av sina problem för att känna sig starkare. Hon vågar bara vara sig själv när hon uppträder och kommunicerar med en publik.

Florence Welch har producerat ”High as hope” tillsammans med Emile Haynie som gjorde Lana Del Reys ”Born to die”. Det är en sedvanligt storslagen mix av art deco och stadiumpop. Och denna gång är blåsinstrumenten arrangerade av en av dagens mest aktade jazzstjärnor, saxofonisten Kamasi Washington. Kamasi ser en själsfrände i Welch och jämför hennes kärlek till musik med den han har upplevt i studion med Kendrick Lamar.

Egentligen brydde jag mig inte alls om Florence And The Machine innan jag såg dem i Roskilde för tre år sedan. Men efter den sanslösa spelningen, där Welch förvandlades till en mänsklig tornado utan skor, var jag helt knäckt. I mötet med publiken händer något som måste upplevas på plats.

Och tanken på vad som kan ske när de bästa spåren från ”High as hope”, som den oerhörda balladen ”The end of love” eller inledande psalmen ”June”, spelas live får det att värka i bröstkorgen.

Om Florence Welch inte redan fanns hade vi varit tvungna att uppfinna henne. 2010-talet behöver någon som blandar Kate Bush och Patti Smith med Bruce Springsteens förmåga att få en publik att tro på ett större och bättre liv, om så bara för en kort stund.

Hon har en oemotståndlig övertygelse om att musik gör det lättare att vara ensam tillsammans.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik