Weeping Willows ställer vår tids viktigaste fråga

Publicerad 2019-03-22

Klimathotet står i fokus på Weeping Willows dystopiska nionde album ”After us”. Det är nattsvart, majestätiskt och fyllt med hjärta.

ALBUM Ett konceptalbum om hur vi förstör vår egen planet är ingen lätt uppgift. Men någon måste göra det.
Och Weeping Willows ror uppgiften i land med den äran.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Weeping Willows
After us
Razzia/Sony


POP När Södermalmskvartetten Weeping Willows debuterade 1997 liknade de inga andra. I en tid när det var hippt att stirra på skosnören och vara ironisk målade Weeping Willows med stora, allvarliga penseldrag. Deras tårdrypande ballader i fotspåren på Elvis Presleys album ”From Elvis in Memphis” accentuerades av att bandet innan konserterna hällde vatten i skrevet för att det skulle se ut som att de kissat på sig.

Kanske är det just denna uppriktiga attityd som gjort att bandet överlevt generationsskiften, Tambourine-härvor och digitalisering av musikbranschen. Där 90-talskollegerna i Popsicle återförenas på klubbar kunde Weeping Willows 2016 kröna en 20 år lång karriär med tre konserter i Globen.

2019 utgår bandet fortfarande från frontmannen Magnus Carlsons innerliga röst och exemplariska skivsamling, men nionde studioalbumet zoomar in på vårt överlägset största problem: planetens hälsa. På omslaget: en paradoxalt dystopisk paradisstrand kantad av plast och skräp.

Det kan vara svårt att göra politisk musik personlig, få den att kännas mer än som ett pliktskyldigt plakat. Men Weeping Willows lyckas fylla den med både värme och hjärta. Resultatet är en tjusig, mogen och djärv musik.

Lyssna bara på öppnaren ”Butterfly”, med sin nattsvarta text som kontrasterar mot ett oskyldigt, chanson-likt dragspel. Eller den majestätiska ”Endless sleep”, i vilken Magnus Carlson sjunger om smältande is och föroreningar till fonden av jazzigt blås. I densamma ställer han vår tids mest obekväma fråga: ”What have we done to the generations to come?”

Tonen är ofta uppgiven – likt Morrissey i ”Everyday is like Sunday” – som om domedagen redan vore här. Men Magnus Carlsons röst har också en slags inneboende, samlande kraft som påminner oss om att vi fortfarande har ett val, om vi bara kan närma oss vår inre Greta Thunberg och förstå att det inte är en mänsklig rättighet att flyga.

Brittiska producenten Barry Adamson – förr i Manchester-bandet Magazine, senare musiker i Nick Caves The Bad Seeds – klär musiken mycket vackert i Ennio Morricone-stråkar och Scott Walker-skrud.

Som ”Let go”, en countryballad om att hålla en närståendes hand vid en dödsbädd. Den är nästan svår att lyssna på. Magnus Carlson sjunger lågmält, ömsint:

”We’re all just passing through into the past/fading footprints in a sea of sand.”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik