Volbeat har en spretig och slätstruken svacka

Publicerad 2019-08-02

Efter tre års albumtystnad är danska Volbeat åter aktuella med nytt melodiöst material.

ALBUM Volbeats sjunde album är välgjort men ojämnt.

Ofta går bandet vansinnigt vilse i ett virrvarr av rock’n’roll och melodiös metal.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Volbeat
Rewind replay rebound
Vertigo/Republic/Universal


METAL I teorin har Volbeat alla förutsättningar för att skapa en hejdundrande hårdrockplatta.

Sångaren Michael Poulsen äger en av genrens starkaste, sexigaste och mest spännande stämmor.

Och den danska kvartettens svängiga sammansmältning av rockabilly, blues, rock, melodiös hårdrock och lättsmält thrash metal saknar i stort sett motstycke.

Tyvärr blir helheten på sjunde albumet ”Rewind replay rebound” smärtsamt slätstruken och osammanhängande.

I nästan samtliga 14 spår trasslar bandet med våghalsiga genremöten för att i nästa stund trampa runt på uppenbart bekanta stigar.

”Die to live” blandar hetsigt Jerry Lee Lewis-hamrande på pianot och svulstiga saxofonstycken med raspig rocksång av Neil Fallon (Clutch) i en frustrerande och förvirrande förpackning.

Medan sympatiska ”Pelvis on fire” är ännu en reinkarnation av ”Sad man’s tongue” och en hommage till husguden Elvis.

Bortsett från Gary Holt-kryddade ”Cheapside sloggers” och ”7.24” håller ingen låt från start till mål.

De vitt skilda ämnesvalen sträcker sig från Johnny Cash och legendariska bankrånaren Bonnie Parker till perfektionism och bakfyllor. Men få texter griper tag.

Undantaget är avslutande ”7.24”. En öppenhjärtig ballad där Poulsen delar med sig av sina erfarenheter av att bli pappa och saknaden efter familjen under långa turnéer: ”Now I’ve seen the light/Removed my ego/To focus on you, my only child”.

Låten, vars titel syftar på klockslaget då frontmannens dotter föddes, är det mest gripande som skivan har att erbjuda.

Dessutom är själva det musikaliska hantverket för det mesta oklanderligt.

Nostalgiskt tillbakablickande ”When we were kids” och bitvis benhårda ”The everlasting” innehåller galopperande Iron Maiden-riff som framkallar en svärm av fjärilar i magen.

Lika nervkittlande är Poulsens och Rob Caggianos gitarrspel i spöklika ”Sorry sack of bones”, som skamlöst flörtar med rockkolossen Ghost.

Och i semi-balladen ”Rewind the exit” når Poulsens register nya respektingivande höjder över Jon Larsens tjusigt pulserande trumtakter.

Men på ”Rewind replay rebound” är delarna betydligt starkare än summan.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik