Robert Plant fyller Grönan med cool blues

Håkan Steen

helskärm

KONSERT Robert Plant är skicklig på att bygga om sin gamla Led Zeppelin-betong till svängig akustisk folkrock.

Men de nyare låtarna känns knappast gjorda för en duggregnig Grönan-kväll.

Robert Plant & The Sensational Shape Shifters
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 6 500. Längd: 89 minuter. Bäst: En lång, tung ”Babe, I’m gonna leave you” och den bluegrassfärgade versionen av ”Gallows pole”. Sämst: ”The May queen” har en rätt cool folkbluesgroove men står mest och stampar på stället.

Robert Plant har precis träffat sin gamle vän konsertarrangören Thomas Johansson innan spelningen och står på Grönans scen och berättar Stockholmsminnen.

Första gången den 70-årige britten kom hit var som utbytesstudent hösten 1968. Kort därefter fick han fullt upp att göra som sångare i ett nytt rockband som hette Led Zeppelin och nästa besök ägde rum när Johansson bokade in Zeppelin som uppvärmare till amerikanska protestsångsrockbandet Country Joe & The Fish.

När Plant och hans The Sensational Shape Shifters var här senast för fyra år sedan, även det på Grönan, bjöd han oväntat generöst på låtar av sitt gamla band och det är förstås förhoppningar om mer sånt som har fått de allra flesta att trotsa duggregnet även i kväll.

Men den 70-årige lejonkungen har alltid varit en engagerad musikmissionär och ser till att inte bara arrangera om klassiker som ”Black dog” till groovig akustisk folkrock eller ”Gallows pole” till bluegrass med fiol. Han hyllar även sina och Zeppelins djupaste rötter med covers på Bukka Whites 40-talsblues ”Fixin’ to die” och Leadbellys barnlåt ”Poor Howard”. Och låter afrikanska rytmer och arabiska melodier färga nyare nummer ur solokarriären som ”Rainbow” och ”Carry fire”.

Femmannabandet är bra på att bygga upp snyggt, tillbakalutat akustiskt sväng, även om det ibland kanske känns snäppet för sofistikerat för ett stökigt tivoli.

Men när väl gitarristerna Skin Tyson och Justin Adams trycker på riffpedalen och Plant plockar fram urkraften i sin berömda pipa, som i en jammig men nervig ”Babe, I’m gonna leave you” och dundrande finalen ”Ramble on”, blir det desto roligare.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik