Godkänd insats från Alice Cooper & co

Sofia Bergström

KONSERT Skräckrockaren Alice Cooper ger en välbekant teatralisk show som ofta är en fest för ögonen.

Men inte alltid för öronen.

Alice Cooper
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 4000. Längd: 90 minuter. Bäst: Under ”I’m eighteen” tänder det till extra. Tröttnar aldrig heller på ”Steven”. Sämst: ”Devils’s food” och ”Escape” känns tröttast i kväll.

På pappret låter alltsammans förstås befängt.

En 71-årig man i läderbrallor och dödskallebälte som sjunger om förvirrande tonårsdagar, efterlängtade sommarlov och gudasända kärleksmuskler.

Men Alice Cooper kommer undan med det, hela 50 år efter sitt genombrott.

Vincent Damon Furnier, som chockrockens gudfader egentligen heter, har inte heller några som helst planer på pension. För TT har Cooper nyligen berättat att han är fräschare än någonsin och känner sig som en 20-åring.

Och visst känns den rutinerade amerikanske musikern som en nykläckt fågelunge i jämförelse med jämngamla Ozzy Osbourne.

Frontmannen rör sig världsvant och bekvämt över scenen, som pryds med en gotisk slottsdekor – Coopers egna ”Nightmare castle”. Han vickar på höfterna, klappar i takt till musiken, skakar med maracas, fäktas med svärd, spelar munspel och leker matador.

Och han ser ut älska varje sekund på scenen. Till skillnad från, säg, surputtarna Ritchie Blackmore och Uli Jon Roth.

Och rösten?

Jo, men den låter helt okej.

Inledningsvis är volymen på mikrofonen uppseendeväckande låg, men det tar sig allt eftersom.

Liksom spelningen i stort.

Under spelningens andra hälft trappas energin och showen upp rejält.

Till tonerna av ”He’s back (the man behind the mask)” får en tonårsflicka halsen avskuren av en maskerad man. Givetvis.

En gigantisk Frankenstein tittar fram ibland. Såklart.

Och giljotinen åker fram i slutet av ”Dead babies” för att avrätta Herr Cooper. Förstås.

Utmärkta ”Roses on white lace”, som innan den här turnén inte har sett strålkastarljuset på flera decennier, har dessutom dammats av.

Det är svårt att tro att den delvis sjövilda scenshowen skrämde slag på hem och hushåll en gång i tiden.

Om man är ute efter obehagliga obsceniteter i dag är det mer effektivt att bevittna ett avsnitt av ”Wahlgrens värld”. Då kan man snacka kalla kårar.

Skräckrockarens spektakel känns i stället rätt harmlöst. Charmigt till och med.

Men tyvärr är Hovet långt ifrån fullsatt.

Flera läktarsektioner ekar tomt, och ståplatsområdet är fyllt till lite mer än hälften.

Atmosfären känns därför avslagen större delen av tiden.

Undantagen är de omåttligt populära nostalgipillren ”I’m eighteen”, ”Poison” och ”School’s out”, som uppmuntrar till rungande allsång och kraftfulla knytnävar i luften.

Men det är så här man ska se Alice Cooper – på hans egna teatraliska premisser. Om än med lite skavanker här och där.

Tillsammans med den skickliga gitarrtrion Nita Strauss, Ryan Roxie och Tommy Henriksen, som kan konststycket att hålla lagom långa gitarrsolon (se och lär, Zakk Wylde och Slash).

Inte tillsammans med Johnny Depp och Joe Perry i den tveksamma rockutstyrseln The Hollywood Vampires.

Det här är helt klart godkänd fredagsunderhållning.

Fotnot: Alice Cooper spelar på Partille Arena lördag 28 september.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik