Lollapalooza slukar Kygo i kvällssolen
LOLLAPALOOZA. På en festival där känslan är ”more is more” smälter norska Kygo in perfekt.
Lollapalooza slukar honom som prosecco samtidigt som en klotformad sol går ned över Gärdet.
Lollapalooza har en air av storstadsfestival. Omfattningen tycks central. Gärdet, med Kaknästornet som fond och cirklande fiskmåsar ovanför, är en sådan där öppen plats där allt tycks möjligt. Avståndet mellan scenerna gör att man ständigt längtar lite efter den golfbil som ingår i en lyxigare biljett (cirka 28 000 kr).
Lollapalooza är en happening snarare än ett genomtänkt program. Det går minst en cidersponsrad minigolfbana på varje intressant festivalakt. Premiärdagen såg från början svag ut och drabbades dessutom av ett sent avhopp i form av Compton-rapparen YG. Med det sagt är det inte ofta vi får uppleva k-pop i närheten av Karlaplan. The Rose delar som av en händelse namn med Bette Midlers odödliga ballad. Det koreanska bandet debuterade 2017 med softrock-hiten ”Sorry”. Sedan har deras popularitet accelererat på internet.
Kvartetten går på scenen till ett amoröst intro, dundrar igång ett Coldplay-piano och… blir avbrutna av ljudproblem. Ett par väldigt långa minuter följer framför den glesa publiken. Vad som börjar trevande med vansinnigt cheesy visuals, inklusive övertydliga karaokerader, blommar sedan ut i en riktigt trevlig och brådmogen västkustrock. Musiken är stundtals så glassig att den skulle kunna tävla mot Kennys gelato – vinnare i glass-SM 2022 – som också är på plats.
Miss Li har gjort något av en inverterad karriär. Hon debuterade med en ganska intrikat och pianobaserad kabarépop. Snart två decennier senare har Linda Carlsson landat i strömningsvänlig popmusik.
På scen är artisten från Borlänge ett yrväder i samklang med ”någon som snubblar så ofta att hon bara har plasttänder”, för att citera ett av kvällens mellansnack. Den forna fotbollsklippan i allsvenska klubben Ornäs BK bjuder till exempel på sommarens officiella VM-låt ”Våran sång”’ till klang och jubel. Setet rymmer även reggae, pyroteknik och en viss Pugh Rogefeldt-cover.
Miss Li passar naturligtvis som handen i handsken på största scenen klockan åtta på en sommarsalig festival, men från en sådan livsbejakande och sprudlande artist kan jag ändå önska mig någonting som smälter samman lite mindre med samtiden; ett mer eget uttryck.
Strax innan Kygo går på Bay Stage står solen lågt. Pariserhjulet blir till en perfekt siluett och tusentals selfies tas i den 22-gradiga kvällen. Det är svårt att tänka sig en bättre stämning för 31-åringen från Bergen.
Kygo var en sval och lite mer smakfull fläkt i den så muskulösa edm-vågen. Han populariserade subgenren tropical house. Palmer pryder scenen, sköldpaddor simmar i glimrande vatten på bakgrundskärmarna för att ingen ska missa poängen.
Norrmannen trycker på alla knappar på en och samma gång. Inledningen är ett långt extranummer inklusive konfetti, eldshow och Donna Summers ”Hot stuff” i djupt ringad t-shirt.
Hiten ”Stole the show” är fortfarande svår att värja sig emot. Men, för att citera texten, ”The thrill is gone”. Ridån må sedan länge ha gått ned över den här typen av arenahouse, men Kygo har fortfarande både lekfullhet och charm. Lollapalooza slukar honom som prosecco samtidigt som en klotformad sol går ned över Gärdet.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik