LISTAN: Hatten av till musikföreningarna
Varje fredag turas musikredaktionens medarbetare om att dela med sig av åsikter, tips och nyheter.
Den här veckan hyllar Håkan Steen kraften i ideell entusiasm och hör ett nytt strålande album från Wilco.
1. Hatten av till musikföreningarna
När det svenska musikundet ska förklaras nämns ofta kommunala musikskolan och fritidsgårdarna men betydligt mer sällan musikföreningarna.
Jag tänker på det när jag läser om Pipeline i Sundsvall, landets äldsta musikförening som under hösten fyller imponerande 50 år, vilket firas med en gedigen jubileumsbok samt givetvis en rad spelningar.
Mitt hittills enda besök på Pipeline var på en Petter-premiär för 25 år sedan men jag minns att jag kände mig synnerligen hemma.
Musikföreningarna växte fram i Sverige via proggen och ännu mer punken. För en kulturtörstande ung person på landsorten var de guld värda.
Mitt liv i Växjö i skarven mellan 80- och 90-tal hade varit oändligt mycket gråare och tråkigare utan konserterna med The Creeps, Pushtwangers och Sator på Underground eller This Perfect Day, Eggstone, Popsicle, Boo Radleys och Spiritualized hos Kulturföreningen Kristina. För att inte tala om Blue For Two och The Saints på Popcorner i närliggande Alvesta.
Med mera, med mera.
Dessutom arrangerade föreningen Rockparty varje sommar Hultsfredsfestivalen tio mil norrut.
Tack vare organisationen Kontaktnätet kunde relativt små band och artister på den tiden kryssa sig fram mellan småspelningar varje helg på musikföreningar över hela landet och på så vis bygga både publik och scenrutin. Fråga medlemmarna i till exempel The Cardigans eller Kent om betydelsen av det.
Flera av mina bästa vänner träffade jag genom Kulturföreningen Kristina. Några av dem driver glädjande nog fortfarande verksamheten vidare, 33 år senare. De har aldrig tjänat en krona på det men att ordna gig är för dem ett sätt att umgås som de helt enkelt inte vill sluta med. Plus att de hjälper till att göra Växjö lite roligare.
Väldigt många föreningar har emellertid försvunnit. Det är avsevärt dyrare att boka konserter i dag och kulturstödet fungerar inte på samma sätt som förr.
Som vindarna nu blåser ser den utvecklingen ut att fortsätta. Även studieförbunden, som musikföreningarna ofta har arbetat nära, befinner sig i skottlinjen.
När Håkan Hellström i dag hyllas som ”lönsam” kultur känns det värt att påminna om att Broder Daniel började som en studiecirkel.
2. Ointressant omtolkning av Waters
På något slags teoretiskt plan går det att gilla ett så djärvt, rent helgerånsaktigt, grepp som att tolka om Pink Floyds ”The dark side of the moon”, en av rockhistoriens största klassiker och det fjärde mest säljande albumet genom tiderna. Med 80-årsdagen i antågande verkar Roger Waters vilja ge sig på sångerna han skrev som ung med den åldrade mannens perspektiv, och påminna världen om budskapet. Men det blir tyvärr inte så mycket av ”The dark side of the moon redux”, som släpps i dag. Waters sitter och muttrar blandade ”visdomar” med allvarsam röst över avskalade versioner av låtarna. Det är inte överdrivet intressant och får jag gissa lär få Floyd-fans orka lyssna särskilt mycket mer än en gång.
3. Ett vitaliserat Wilco
På förra Wilco-albumet ”Cruel country” bestämde sig Jeff Tweedy för att åtminstone delvis omfamna den altcountryetikett som slentrianmässigt klistrats på hans band ända sedan starten. Så att nya ”Cousins” skulle vara något helt annat var därmed ganska väntat. Med betydligt yngre artistkollegan Cate Le Bon som producent tar Wilco ibland låtarna åt så äventyrliga håll att tankarna rentav går till 21 år gamla ”Yankee hotel foxtrot”. Det känns som en vitalisering av ett band som egentligen inte behöver det, samtidigt som Tweedy sjunger om att bli äldre och ta sina tabletter enligt doktorns order.
4. Poplyrik i förändring
Hur har svenska låttexter utvecklats de senaste 20 åren? Då det varit en föränderlig tid för såväl popmusiken som samhället är det onekligen en intressant fråga. I boken ”Poetik – 20 år av svenska låttexter” låter branschorganisationen Musikförläggarna fyra musikjournalister besvara den från olika håll. Johanna Eriksson ser hur kärlekslåtar börjar handla mer om den som lämnade än den som blev lämnad. Malkolm Landréus skriver om hiphoplyrik som mognat till en mångfacetterad samhällstermometer. Christel Valsinger noterar att popen har vågat bli alltmer politisk och Orvar Säfström fokuserar på hur stigande ålder påverkar perspektivet. Allt illustrerat med en riklig mängd textcitat av alla från The Knife och Silvana Imam till Laleh och Frida Hyvönen.
5. The National överraskar
Helt utan förvarning släppte The National en uppföljare till fina våralbumet ”First two pages of Frankenstein”, med låtar som kommit till under samma period. Möjligen märks det ibland på ”Laugh track” att det här inte var låtarna som valdes först men samtidigt innehåller skivan Bon Iver-duetten ”Weird goodbyes” som är en av årets stora ballader. Ointressant blir det förstås aldrig med det här bandet, och det brinner även till i två andra lågmälda duetter: titellåten ihop med Phoebe Bridgers och ”Crumble”, där Matt Berninger får sällskap vid micken av självaste Rosanne Cash.
Fem låtar: Malmö-rock’n’roll och Borås-americana
”SWEET SOUNDS OF HEAVEN”
Rolling Stones feat. Lady Gaga
Den kanske inte är fullt så fenomenal som Stones-fansen vill göra gällande men visst, Jaggers soulgospelmöte med Gaga känns som en sorts låt man inte trodde fanns i det här bandet längre. Två veckor kvar till albumet ”Hackney diamonds”.
”THIEF LIAR TRAITOR”
Songs Of Boda
I november släpper Daniel Skoglund uppföljaren till två år gamla pärlan ”Garland”, en händelse att lägga på minnet för vänner av Borås-americana. Singeln handlar om inre demoner men soundet är varmt som en yllefilt framför öppna spisen.
”BEFORE THE DAWN”
Anna Ternheim
Det är onekligen lite kul att när Anna Ternheim bestämmer sig för att ge ut en cover-ep låter hon titellåten bli en Judas Priest-ballad från 1979. Icke desto mindre en bra låt, i lysande tolkning dessutom.
”I WISH I WAS SOMEONE ELSE”
Alba August
Alba August klev över från skådis till artist till synes obrytt och självklart. Det här kan vara det bästa hon har spelat in hittills, rastlös och febrig pop som rimmar perfekt med den eskapistiska texten.
”SNACKET”
Bonafide feat. Nisse Hellberg
Skånska Bonafide brukar göra sin riffrock på engelska men här lever Pontus Snibb och Nisse Hellberg ut den gemensamma kärleken till AC/DC och möts i en ganska svåremotståndligt malmöitisk text.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik