Madonna går vilse

avHåkan Steen

Foto: Universal
”Madame X” är en oväntat oengagerande Madonna-skiva.

ALBUM Madonna vill lite för mycket med sitt fjortonde album. ”Madame X” går vilse mellan otydliga konstnärliga ambitioner och en emellanåt krampaktig längtan efter nya hits.


Madonna
Madame X
Maverick/Live Nation/Interscope/Universal

Foto: Universal.
Albumomslaget till ”Madame X”


POP Det har sannerligen gått att häpna över Madonnas förmåga att ända sedan början av 80-talet hålla fingret på samtidspulsen och ständigt placera sig i den kommersiella popens framkant.

Hennes karriär är på så sätt helt unik, ingen annan så genuint hitorienterad artist har lyckats med den prestationen.

Men på fjortonde albumet känns det för första gången som att multibegåvningen från Michigan inte längre har kvar de där unika känselspröten som så många gånger lyckats stöpa om trender och tendenser till bred listpop. Trots att hon även på ”Madame X” ser till att omge sig med högst relevanta figurer på den sena tiotalsscenen, som Quavo från hiphopfuturisterna Migos och Swae Lee från trapduon Rae Sremmurd, liksom producenter som Mirwais och Diplo.

En alternativ och mer välvillig tolkning skulle kunna vara att den 60-åriga popdrottningen nu har kommit till en punkt i livet där hon redan maxat ut all möjlig framgång och inte längre bryr sig om vad folk ska tycka.

För det här albumet är på flera sätt det mest aparta och formmässigt spretiga som Madonna har spelat in.

Hon säger själv att det är senaste hemstaden Lissabon som präglar skivan mer än något annat, i form av influenser från fadomusik och delar av sången på portugisiska.

Men det eklektiska stannar inte där. Madonna tar sin kärlek till latinpop längre än någonsin, sjunger gärna på spanska och plockar in den colombianske superstjärnan Maluma på två låtar. Resten av skivan kastar sig mellan Madonna-typisk 90-talshouse och 80-talsdiso via något slags dancehall till de ganska skruvade minipopoperor som är ”Dark ballet” och ”God control”.

I den tid som är nu blir en sådan här multilingvistisk världsmedborgarapproach närmast per automatik ett politiskt statement när det kommer från en artist i Madonnas position. Det förstärks av en aldrig direkt uttalad men ändå skarp Trump-kritik i sex minuter långa ”God control”, där budskapet ”wake up” hamras in på slutet. I ”Killers who are partying” tar hon nästan övertydlig ställning för sexuellt, religiöst, geografiskt och ekonomiskt utsatta grupper.

Så det skulle gå att hylla Madonna ännu en gång för mod och kompromisslöshet. Problemet är att det aldrig känns som att hon löper den mer konstnärliga linan hela vägen ut. ”No fucks given”-attityden dämpas regelbundet av en stämning som signalerar att ett ängsligt fuktat finger trots allt fortfarande försöker vibba in vartåt hitvindarna blåser.

Resultatet blir ett lite inkonsekvent och riktningsförvirrat album. Den deluxeversion om 15 låtar som är den som finns på streamingtjänsterna och således får betraktas som den mest officiella känns således även för lång. Hur vällovliga ambitionerna än må vara är det helt enkelt svårt att orka sig igenom, och än mindre engagera sig i, samtliga spår. Så ska aldrig popmusik kännas, allra minst när avsändaren heter Madonna.

Därmed inte sagt att ljuspunkter saknas. ”Crazy” är en innovativt producerad, spartansk r’n’b-ballad där Madonna sjunger ”I bend my knees for you like a prayer”, en av flera hintar till tidigare stordåd. ”Come alive” är en cool afrokaribiskt doftande shuffle och den reggaetonanstrukna ”Faz gostoso” ihop med brasilianska sångerskan Anitta rymmer tveklöst dansanta poänger. Och Maluma-duetten ”Bitch, I’m loca” är tveklöst smartkorkad på ett ganska underhållande sätt.

Men det dominerande intrycket av ”Madame X” blir att Madonna för första gången låter som att hon inte riktigt är med i matchen längre.
BÄSTA SPÅR: ”Crazy”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Madonna

Pop

Quavo

Diplo