Alter Bridge är fruktansvärt tråkiga
Publicerad 2019-10-18
ALBUM Någonstans längs vägen skiter det sig – igen.
Trots stor skicklighet upprepar Alter Bridge sin trista hårdrockformel.
Alter Bridge
Walk the sky
Napalm/Border
HÅRDROCK Recept och regler är förstås viktigt att utgå från när man, säg, bakar.
Men när det kommer till rockmusik är få saker så avtändande som förutsägbarhet.
Amerikanska Alter Bridge, som verkar i skärningspunkten mellan hård rock, post-grunge och melodisk metal, ger bekvämlighet ett ansikte.
På ”Walk the sky” förlitar sig kvartetten åter igen på en försiktig formel av rättfram hårdrock med smittsamma refränger och lättsmält skönsång utan större utsmyckning.
Men också utan någon som helst personlighet eller spänning.
Undantagen är ”Forever falling”, där tung Megadeth-thrash möter samtida Mastodon-melodier, samt nyansrika ”Native son”.
Problemen är talande för diskografin i stort.
15 år och sex album in i karriären har gruppen ännu inte lyckats skapa en rakt igenom tilltalande skiva.
Och jag förstår egentligen inte varför.
Myles Kennedy är en talangfull, om än bitvis gapig, sångare som vid sidan av tjänstgöringen i Alter Bridge skapar skaplig rock med Slash.
Mark Tremonti är en utmärkt gitarrist som behärskar många stilar, allt från grooviga Pantera-rytmer (”Wouldn’t you rather”) och till mystiskt släpande Tool-takter (”Indoctrination”). Dessutom sjunger han imponerande bra i tidigare nämnda ”Forever falling”.
Och det går inte heller någon nöd på basisten Brian Marshalls och trummisen Scott Phillips tekniska förmågor.
Men någonstans längs vägen skiter det sig.
Tillsammans gör bandmedlemmarna intetsägande rock som för det mesta ger mig lika lite tillfredsställelse som att titta på när färg torkar.
BÄSTA SPÅR: ”Forever falling”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik