Dua Lipa doppar tårna i 90-talets optimism
Publicerad 2024-05-03
ALBUM På sitt tredje album doppar Dua Lipa tårna i 90-talets optimism utan att skrämma bort generation Z.
Samtidigt övertygar hon alltjämt i sin glittriga discopop.
Dua Lipa
Radical optimism
Warner
POP Den största skillnaden mellan 90-talets popmusik och dagens dito ligger i attityden. Då fullkomligt vältrade den sig i optimism och självförtroende. I dag marinerar den sig i motsatsen: svårmod och tvivel.
För vissa av oss känns det som nyss, men för Storbritanniens just nu mest framgångsrika kvinnliga artist – Dua Lipa, 28 – är britpop snarare någonting man går till Wikipedia för att nostalgiskt forska i för inspiration.
På förra albumet ”Future nostalgia” återupplivade London-sångerskan Kylie Minogues disco och belönades med både Grammys och Brit Awards. En årslång arenaturné följde, där Gröna Lund fick den bantade versionen.
Fyra år efter föregångaren är brittiskan med kosovoalbanska rötter tillbaka med sitt tredje album. På omslaget till ”Radical optimism” simmar popstjärnan farligt nära en haj.
Albumet är ännu ett exempel på en Taylor Swift-effekt; pressen på dagens artister att varje album måste representera en ”ny era”. Efter obligatorisk radering av all tidigare aktivitet på Instagram avslöjade artisten i höstas sin nya hårfärg: Geri Halliwell–röd.
Tredje albumet är inspirerat av Dua Lipas hemstad London och 90-talets britpop. Kanske är denna längtan efter att fånga essensen av ungdomlig frihet och glädje ett försök att skaka sig loss från den sorgsna Z-generationens bojor.
Skivan börjar talande med låten ”End of an era”. De varma beatsen doftar Spice Girls och rökelse på Camden Market. Musiken liksom drömmer om Groucho Club, Soho-klubben där Blur-basisten Alex James tog drivor av kokain tillsammans med konstnären Damien Hirst och Lily Allens pappa Keith. Men att kalla de elva spåren för risktagande vore att överdriva. De Primal Scream-referenser som utlovas får sökas efter med lupp. Popstjärnan står alltjämt stadigt i sin lika trygga som effektiva discopop.
Där 90-talet handlade väldigt mycket om cigaretter och alkohol delar ”Houdini”, första singeln från Dua Lipas nya album, namn med ett friluftsmärke. Andrasingeln heter ”Training season”.
Texterna flörtar emellertid med att vara ”wasted” och när musiken vill skriva oss lite mindre på näsan blir resultatet elegant, som i ”These walls”. Där får även Lipas röst, kaxigt poppig men ändå snyggt kärv, större plats. Att London-sångerskan snackar lite franska i ”French exit” bara för sakens skull känns för övrigt också väldigt 90-tal.
Och när vi ändå är där: i ”Illusion” hittar Lipa en så lysande och uppenbar revival i Daft Punks filterhouse att det nästan blir fånigt.
Finalen ”Happy for you” är en emotionell popkaramell som bär på en fin acceptans. ”I’m not mad, I’m not hurt/You got everything you deserve”, konstaterar Dua Lipa innan albumet ebbar ut i en uppenbar ”The beach”-stämning. Jag rusar raka vägen till All Saints underbara ”Pure shores”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik