Så bra var Ed Sheerans första spelning på Ullevi

MUSIK

GÖTEBORG. Han må vara en hejdlös karriärist med en ganska svårälskad katalog av stenhårt kalkylerande brottarhits.

Men det är omöjligt att inte bli imponerad av showmannen Ed Sheeran.


Han är bara 1,73 lång men på näst intill alla andra sätt finns det ingen större än Ed Sheeran just nu.

Efter tio år av skickligt planerad karriär har 27-åringen från brittiska Framlingham tagit sig till toppen av alla tänkbara listor. Hans ”Divide tour”, som redan varit en vända i Sverige (Globen i Stockholm förra våren), kommer att efter den här veckan är slut ha setts av närmare 150 000 svenskar på två Ullevi i Göteborg i går och i dag och ett Friends Arena i Stockholm på lördag.

Och trots hundratals miljoner på banken lyckas han fortfarande odla bilden av sig själv som exakt samma slags otvungna pubtrubadur i rufsigt rött hår som när han började.

Det är troligen svårare än man tror.

Framför allt är det en konst att lyckas förvandla den sortens upplägg till fullt fungerande stadionunderhållning.

En medveten man

Men det gör Ed Sheeran, endast med hjälp av några gitarrer, en konstant använd loop-pedal, några färgsprakande bildskärmar och en i ärlighetens namn egentligen inte överdrivet speciell röst.

Jag har sett Bruce Springsteen och Bono tämja den här arenan otaliga gånger med adrenalin, svett, visuella spektakel, maffiga väggar av ljud och omsorgsfull dramaturgi. Allt för att få de längst upp på den allra bortersta läktaren att känna sig lika delaktiga som fansen längst fram.

Ed Sheeran är givetvis minst lika medveten om vad han håller på med. Men han lyckas ge intrycket av att han bara går upp och spelar lite. Och uppnår precis samma effekt.

Den jordnära, genomtrevliga vanligheten, som han delar med Storbritanniens andra samtida superstjärna Adele, är givetvis en stor del av förklaringen till hans framgång. Särskilt som han lyckas para den med en popmusik så enkel, direkt, omedelbart välbekant och allmängiltig att den går att applicera på nästan vems liv som helst.

Inga historiska mästerverk

När han rappar spelat hiphopkaxigt om sina succéer och sin nyfunna rikedom gör han det på ett sätt så att publiken skrattar med honom.

Jag är långt ifrån ett fan av skivorna. Även om det går att imponeras av hantverket – det är ju synnerligen väl utförda singer-songwriter-hits enligt den moderna popskolbokens alla regler – står Sheerans gränslösa vilja att behaga så många olika sortens fans och marknader som möjligt oftast rejält i vägen. Här finns nästan ingen tydligt personlig artistisk vision, sällan något riktigt brännande temperament.

Det är svårt att se ett listmonster som ”Shape of you” som något annat än en marginalanteckning i framtida historieböcker.

Och när han ger sig bortom sin trygga folkpopbotten mot rap och skamlösa irländska luftpastejer blir han inte sällan rent plågsam.

”Springsteen-väder”

På scen visar det sig emellertid att det mesta i setet vinner på att skalas ner till det akustiska benet. Låtarna får lite strävare yta, och inte minst är Sheeran bra på skapa känslan av att publiken är en lika viktig del av showen som han.

Dessutom är det vad som på Ullevi-språk brukar kallas ”Springsteen-väder”, en behagligt varm och solig sommarkväll i Göteborg.

Då den semestersofta publiken dessutom är synnerligen lättflirtad till allsång blir det en på det hela taget ganska trevlig stund runt lägerelden.

Han är vad han är, Ed Sheeran. En musikalisk mysgubbe, och en naturbegåvad showman som lyckas göra mer med mindre än de flesta.

På Ullevi levererar han nästan två timmars gedigen feelgood. Inte så mycket att ta med sig hem men med beröm godkänd underhållning för stunden.


BETYG LÅT FÖR LÅT

Castle on the hill
Sheeran kommer in, loopar i gång sin gitarr, hamnar loss på strängarna för att lägga ett beat och öppnar med en av de rappaste och mest effektiva låtarna från senaste albumet ”Divide”. När han sjunger ”I’m on my way” visar skärmen bakom honom en – väg. Tydligt.

Eraser
Sheerans försök att lyfta in hiphopkoncept i singer-songwritermiljö känns på sin höjd... intressant. Han rappar om sin karriär och sina framgångar. Men det är inte flow på idolen Eminems nivå. För att uttrycka det milt.

The A Team
Debutsingeln som satte den här succémaskinen i rullning för sju år sedan, om en ung tjej som hamnat snett. Tämligen generisk Sheeran-pop.

Don’t/New man 
”Don’t fuck with my love” sjunger svärmorsdrömmen i en annan gammal hit om en trasslig relation som korsas sömlöst med fjolårets ”New man” på liknande tema. Tveklöst catchy, och mer lyckad blue eyed rap än i ”Eraser”.

Dive
Mer kärlekstrassel. Soul-Ed får massiv hjälp av publiken i refrängen. Vilket lyfter låten flera snäpp över albumversionen.

Bloodstream
”Super dads and boyfriends, are you with me?” Sångaren pratar småkul om den del av publiken som ”mest följer med” och uppmanar dem att ha kul när de ändå är här. Detta till en låt om att testa MDMA på Ibiza. En blodrött blinkande dos välgörande mörker mitt i myset.

Happier
Ballad-Ed ser ett ex på gatan i New York och får the blues på hotellrummet. Ullevi förvandlas till en stjärnhimmel av tända mobiler. 

I’m a mess
En liten tempohöjning som piggar upp men knappast en av Sheerans skarpaste låtar.

Galway girl
Som någon skrev: den musikaliska motsvarigheten till fabricerad fejkirländsk pubinredning. Bedrövligt fånigt tjoho, det sämsta Ed Sheeran gjort.

Feeling good
Japp, det är Ed Sheeran som tolkar Nina Simone. Jag har hört hundra starkare versioner av den här megaklassikern. Rätt vårdslöst wailande på slutet.

I see fire
Relativt stillastående ledmotiv från filmen ”Hobbit: Smaugs ödemark”. 60 000 i kören, dubbelt så många händer i luften och brinnande Tolkien-skogar på skärmarna.

Thinking out loud
Ed byter till elgitarr och lånar ganska oblygt från Marvin Gayes ”Let’s get it on”. På de stratosfäriska soulhöjderna rör sig knappast den här bautahiten, men med publikens hjälp blir det ändå en rätt fin liten sång om förälskelse.

One/Photograph
Han kan ju, när han verkligen vill. De här ihopsydda balladerna vecklar ut sig till kvällens mest själfulla stund där Sheeran sjunger snygga körarrangemang med sig själv.

Perfect
Knappast Springsteen-vibbar över Ullevi i kväll men här sjunger Ed åtminstone om ”dancing in the dark”. I en vals som växer massor på ett lyckligt Ullevi med röda rosor på skärmarna och tusentals tända mobiler.

Nancy Mulligan
Den lajdidaj-hejige Irlands-Ed är den i särklass minst angelägne Ed.

Sing
Om man bara någon gång har hört, säg, Isley Brothers är det väldigt svårt att engagera sig den här sortens väldigt lightfunkiga Suffolk-r’n’b. Men den maniskt studsande, klappande, vrålande publiken vaskar själva fram ett extra plus.

Extranummer

Shape of you
Imponerande som ultraframgångsrik hitkonstruktion betraktad, och rätt snygga färgexplosioner på skärmarna. Men också jobbigt närta gränsen till det svårtuggat käckhet. Sheeran smörar för oss i svensk landslagströja.

You need me, I don’t need you
”From day one, I've been prepared/With V05 wax for my ginger hair”. Sheeran rundar av med nio år gammalt sväng av en sort jag gärna hört mer av i kväll. Härligt distad gitarrkakofoni och till och med rappen är kul. En yster final.

Visste du det här om Ed Sheeran? 00:40
ARTIKELN HANDLAR OM