Giftiga godnattsånger från XXXTentacion
Publicerad 2018-12-07
ALBUM XXXTentacions första postuma album är en samling giftiga godnattsånger.
Jag kan se miljontals tårar i decembernatten.
XXXTentacion
Skins
Bad Vibes Forever/Caroline/Universal
RAP För en månad sedan kom Lil Peeps album ”Come over when you’re sober pt 2”. Den unga popstjärnan tog en dödlig överdos xanax och fentanyl i fjol.
Förra veckan släpptes 6ix9ines ”Dummy boy”. Samtidigt riskerar den regnbågshårige rapparen fängelse på livstid.
Nu har turen kommit till XXXTentacions ”Skins”. Florida-rapparen sköts till döds i sin bil utanför en motorcykelaffär i Deerfield Beach i juni.
Tre öden målar en lika dyster som träffande bild av en ung generation rappare som gjort till sin tvivelaktiga konst att leva utanför lagen och nära döden.
XXXTentacion, född Jahseh Onfroy, var kanske den mest populära. Åtta miljoner fans följde varenda steg han tog på Instagram. De älskade hans mörka musik.
Han var 19 när han slog igenom, 20 när han dog.
Men XXXTentacion var också anklagad för flera brott, bland annat misshandel av sin gravida flickvän. När rapparen dog flammade en debatt upp om hur han borde bli ihågkommen – som legend eller skurk.
Kanye West var en av dem som slöt upp bakom rapparen på Twitter. XXXTentacion inspirerade honom till den serie korta album som han satte sitt namn under i år.
”Skins” är ännu en koncis och mörk rapskiva, med sina 19 minuter till och med kortare än Kanyes ”Ye”. Huruvida det är en kompromisslös förlängning av XXXTentacions arv eller helt enkelt vad som fanns kvar på hårddisken vet nog bara de närmast sörjande. Det snuttifierade formatet passar emellertid musiken, så intensivt nattsvart att man troligen inte hade mäktat med större portioner.
XXXTentacion rappar som genom ett distat röstmemo till bakgrunden av skruvade beats, dova pianon och fältinspelningar.
”Whoa (mind in awe)” låter som balearica, fast på antidepp snarare än paraplydrink. ”Staring at the sky” påminner om en Simple Plan-demo. Den West-gästade ”One minute” är ljudet av ett hardcoreband som tolkar albumet ”Yeezus” i garaget.
Djävulens musik. Ett gäng giftiga godnattsånger. En ostämd och ärligt talat jättemärklig musik som rimligtvis bara borde finnas tillgänglig på några få kassetter snarare än i strömningstjänsternas toppstatistik. Det väcker en försiktig strimma hopp i all denna emo-depp.
I små glimtar hör man emellertid hur bra det här verkligen kunde ha blivit. Som i ”Train food” och den uppgivet rödgråtna balladen ”What are you so afraid of”.
Jag kan se miljontals tårar i decembernatten.
BÄSTA SPÅR: ”What are you so afraid of”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik