The Cure spelar med hjärta och svärta
Uppdaterad 2022-10-11 | Publicerad 2022-10-10
KONSERT Ibland känns avståndet mellan band och publik lite för stort. Men The Cure kompenserar med en stark låtlista och tonvis med känslosam svärta.
The Cure
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 8 804. Längd: 2 timmar och 35 minuter. Bäst: ”Charlotte sometimes”, ”Fascination street” och de avslutande extranumren. Sämst: En starkare brygga mellan band och publik hade inte skadat.
I september skulle The Cure ha släppt sitt fjortonde studioalbum. ”Songs of a lost world” skulle bli deras första på fjorton år och enligt Robert Smith ”det bästa vi har gjort”.
Kanske lovade han för mycket, för än väntar fansen ivrigt på ett nytt album. Mitt uppe i sin omfattande Europa-turné ser den svartklädda sextetten på den lika svartklädda scenen ändå till att bjuda på flera smakprov.
I kväll inleder de med nya ”Alone”, ett sju minuter långt nummer som fångar The Cure på den mörkaste av bottnar. Låten börjar med ett långt och gitarrtungt intro. Smith inväntar tålmodigt sin tur, gåendes fram och tillbaka och med blicken på publiken, innan han helhjärtat börjar sjunga: ”This is the end of every song that we sing”.
Han är en av få aktiva rocksångare vars röst knappt åldrats. Desperationen han sjunger med i fina ”Want” är någonting utöver det vanliga.
Bandet spelar fortfarande med genuinitet, ingenting tyder på att de har tröttnat på sina låtar. Basisten Simon Gallup, som lämnade bandet en kort stund i fjol, spelar tätt intill Smith i ”Pictures of you”. De lyssnar in varandra som om de precis börjat jamma ihop.
Gallup är också den mest energiska av dem, han hoppar omkring på scenen och upp på högtalarna när inlevelsen blir som starkast. ”A night like this” bjuder på en urstark intensitet från scenens alla hörn, inte minst i det instrumentala crescendot.
Men gnistan försvinner en aning när bandet river av låt efter låt, rakt upp och ner, utan mycket till publikkontakt. Under ”39”, ”From the edge of the deep green sea” och nya ”Endsong” hade band och publik lika gärna kunnat befinna sig i olika rum.
Smith förklarar bristen på mellansnack med att han rabblat alldeles för mycket strunt på scen genom åren och därför blivit tystare.
Men han kompenserar med en skicklig låtlista. The Cure blandar gammalt och nytt, hits och rariteter som få andra. ”Charlotte sometimes”, som dammas av för första gången på sex år, framförs med påtaglig svärta medan energin i ”Fascination street” och ”Push” får igång publiken på riktigt.
I vanlig ordning når konserten sin topp vid slutet när hitlåtarna får avlösa varandra en efter en, från behagligt kusliga ”Lullaby” till odödliga ”Boys don’t cry”. I ”Close to me” går Robert Smith till och med ut till scenkanten.
Då står publiken plötsligt med ivriga fötter, flängande armar och telefonen i hand för att fånga varje sekund.
Fotnot: The Cure spelar på Scandinavium i Göteborg på torsdag 13 oktober.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik