Världens sorgsnaste popstjärna
Uppdaterad 2018-07-05 | Publicerad 2018-07-04
ALBUM Med sina 25 spår, 29 producenter och längd som en fotbollsmatch är Drakes ”Scorpion” ett modernt mastodontalbum.
Det första i sitt slag.
Drake
Scorpion
Young Money/Cash Money/Universal
R’N’B När vi ser tillbaka på hur hiphop gick från genre tyngd av etikett till fri popmusik kommer Drake ha den största betydelsen. Sedan albumet med den profetiska titeln ”Thank me later” har han varit drivande i den utvecklingen.
Även när det gäller albumets minskade betydelse har han legat i framkant. Drake var den första att medge att han inte ens pysslar med sånt när han kallade ”More life” för en playlist. Ett antal låtar att göra egna spellistor av.
Längs vägen har vi som gillat Drake fått vaska guldet från gruset. Glimrande bitar som ”Passion fruit” från tramsiga klavertramp som ”Hotline bling”.
De senaste månaderna har före detta kompisen Kanye West på olika sätt varit inblandad i en serie album med en sak gemensamt: de är sju låtar korta.
På sitt femte faktiska studioalbum ”Scorpion” väljer Drake motsatt väg – att skaka liv i det gamla hederliga dubbelalbumet.
”Scorpion” är en helt ny typ av skiva. Den skulle kunna beskrivas som en lyxvariant av nostalgiska mått om det inte vore för att trummorna mejlats från Tennessee, körerna kommit från Australien och Michael Jacksons och Aaliyahs röster väckts från de döda.
Där Drake tidigare så framgångsrikt smält samman rap och sång delar han nu upp dem i två kapitel: ett med hiphop och ett med poppig r’n’b.
Vi som följt Drake sedan starten känner igen mycket. ”Scorpion” är en manifestation av Drakes tidiga karriär. Den soulsamplande rapen från debuten, den melankoliska r’n’b:n från ”Take care” och de rika produktionerna från ”Nothing was the same”. Däremot överger han afrobeatsen, dancehallen och grimen från ”Views” och ”More life”.
Den första delen är verkligen en återkomst av old school-Drake. ”8 out of 10” och ”Sandra’s rose” låter oerhört mycket ”Thank me later”.
I den andra möter vi den blå Drake, den champagnesjungande.
Här hittar vi också de raraste ärtorna.
Allra finast är bitterljuva poplåten ”Summer games”. Det är sommar, men Drake har bara regn hos sig.
I ”Jaded” får vi den ältande popstjärnan, han som ligger vaken på nätterna och funderar på vad han skulle ha gjort annorlunda.
Drake har alltid varit hundra procent ärlig och transparent i sina texter. Även här har han gått längst fram i ledet för vår tids sätt att tänka kring poplyrik. Därför kommer det inte som en överraskning att han för första gången tar upp sin ”hemlige son”, den som Pusha T outade i skoningslösa disslåten ”The story of Adidon”.
Drake ger artigt svar på tal över en Mariah Carey-sampling i ljuvliga ”Emotionless”.
I avslutande ”March 14” går han djupare än så:
”Single father, I hate when I hear it/I used to challenge my parents on every album/Now I’m embarrassed to tell ’em I ended up as a co-parent.”
Sedan sätter han sig vid pianot och sjunger om hur ensam han känner sig i en Boyz II Men-ballad.
Det är ljudet av världens sorgsnaste popstjärna.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik