John Mayer har aldrig varit mer närvarande

Per Magnusson

helskärm

KONSERT När den gudasända gitarristen med den mjuka rösten ställer sig ensam på scenen finns inga filter mellan honom och publiken.

Kanske har personen John Mayer aldrig varit mer närvarande.

John Mayer
Plats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift, men den mäktiga rektangel av arenan som är öppen är välfylld. Längd: Knappt två timmar. Bäst: ”Walt Grace’s submarine test, January 1967”. Sämst: Ett par låtar från debuten, ”No such thing” och ”Neon”, fungerar inte lika bra i nerskalad form.

Varje gång jag tillfälligt råkar glömma bort John Mayer dyker han upp i en lika överraskande som logisk kontext. Senast tv-serien ”The bear”, som så briljant tonsatte puttrande San Marzano-tomater och förtroliga rökpauser med Refused, Sufjan Stevens och just John Mayer.

Till Tele2 Arena kommer han allena, med en soloturné som når Europa efter ett par månaders paus. Entrén är diskret. Mayer sätter sig på vänstra kanten av den dunkla scenen. Kameran fångar honom i blått ljus, som genom en halvt stängd persienn. En finstilt modig öppning som inte saknar täckning. I Mayers fall bor fyrverkerierna i en frasering, i hans sätt att ta sig från en ton till en annan på gitarren.

Och i låtarna. Artisten från Connecticut är underskattad på fler sätt än jag ens orkar gå in på just nu, men en av de allra mest förbisedda sidorna är hans låtskrivande. De blåögda soulballaderna avlöser varandra. Han fyller dem med en rymd som inte borde vara möjlig med bara en röst och en gitarr. Närvaron och dynamiken är bländande.

”Who says” når harrynilssonska höjder. ”In your atmosphere” – en deepcut som Mayer aldrig spelat in i studio för att han vill behålla den i sitt rätta, levande element – är lysande.

På ”Born and raised” och ”Paradise valley” tonade Mayer ned sin karriär till en idealiserad form av americana i fotspåren på Neil Young och Bob Dylan. Spåren från de albumen passar extra bra i kväll. Ju mer lägereld och indianfilt desto bättre. Detta kulminerar i en djupt innerlig ”Walt Grace’s submarine test, January 1967” framförd till en snurrande moder jord på bildskärmarna.

Mellan låtarna pratar 46-åringen lika amerikanskt tvärsäkert som öppenhjärtigt och spontant med publiken. I marinblå sweater, ljusa jeans och mockaboots påminner han inte bara visuellt om Jerry Seinfeld – han är lika kvick när han plåstrar om sin gitarrtumme och pratar om fingrarna för en gitarrist som någonting lika ömtåligt som operasångarens stämband.

Han vill även dela med sig av en ärlig liten historia. Han har inte stått på scenen på ett tag. Och han har vant sig vid att vara en person snarare än ”stjärnan” John Mayer, vad nu det ska betyda, säger han. Inför konserten i Stockholm blir han plötsligt nervös. Hur ska han kunna gå upp på scenen, han kanske har glömt hur man gör?

– Don’t go up as a star, go up as a person, säger han till sig själv där i omklädningsrummet på Tele2 Arena.

Efter bekännelsen spelar han den ömhudade balladen ”It shouldn’t matter but it does”, som likt nästan alla Mayers bästa låtar kretsar kring längtan efter sann kärlek, en fast punkt, eller saknaden efter en svunnen sådan.

Någonstans här finns kärnan med John Mayer. Vacker som en dag, gudasänd sångare och gitarrist, men samtidigt lika osäker och trasig som resten av oss.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik