Shane MacGowan var en enastående låtskrivare
Håkan Steen minns The Pogues frontman
Han blev känd som rockens störste fyllbult men mer än något annat var Shane MacGowan en fantastisk låtskrivare och poet.
Under några år i slutet av 80-talet skruvade han och The Pogues populärmusiken åt ett helt nytt håll och skrev dessutom modern tids mest odödliga jullåt.
Redan 2001 döpte författaren Tim Bradford en bok till ”Is Shane MacGowan still alive?”, och i ärlighetens namn hade vi nog långt tidigare börjat fundera på hur gammal The Pogues sångare skulle få chansen att bli.
I en rockvärld där exempel på hårt leverne inte direkt saknas var det han, eventuellt i konkurrens med Keith Richards, som blev själva galjonsfiguren för destruktiv livsstil.
Inte sällan skymde den sortens rubriker musiken.
Nog för att The Pogues låtar ofta handlade om alkohol som flödade och ett liv ur rännstensperspektiv, och nog för att hela bandets uppenbarelse och sound bjöd in till kedjerökande och sjövilt Guinness-pimplande, men Shane MacGowan var mer än något annat en lysande låtskrivare och poet.
Född i brittiska Kent med irländska föräldrar drabbades han som så många andra vilsna tonåringar i sin generation av punken.
Vid sju års ålder hade han börjat dricka han både öl och sprit. 14 år gammal blev han relegerad från skolan efter att ha blivit påkommen med droger. Tre år senare tillbringade han sex månader på mentalsjukhus efter ett nervöst sammanbrott.
Kort efter att han kom ut därifrån exploderade punken i London och MacGowan hamnade omedelbart mitt i dess epicentrum.
Han gjorde punkfanzinet Bondage och hamnade på bilder i musiktidningen NME innan han ens hade ett eget band.
När han väl startade The Nipple Erectors, senare The Nips, tillsammans med basisten Shanne Bradley fick de snabbt göra några singlar. The Nips hörde inte till scenens mest renläriga band då de gärna plockade in infuenser från rockabilly och gammal garagerock, och efter ett tag ville Bradley bredda bandets sound med inslag av grekisk och irländsk folkmusik. Ungefär samtidigt hörde MacGowan sin punkpolare Peter "Spider" Stacy spela tin whistle-flöjt på en tunnelbanestation.
Det blev gnistan till The Pogues. Eller Pogue Mahone (gaeliska för ”kyss mig i röven”) som de hette först.
För MacGowan, som trots alla år i London identifierade sig som irländare in i benet och flera gånger nämnde hur han skämdes för att inte ha vågat engagera sig i IRA, var irländsk folkmusik minst lika mycket punk som punken. Rå och snabb musik med ett tydligt underifrånperspektiv.
– Det är jordnära och mänskligt, förklarade han i Juliens Temples sevärda dokumentär ”Crock of gold” härom året.
Att konceptet bäddade för succé kände han snabbt:
– Det var uppenbart för vem som helst som inte var en blind chimpans med avskurna öron att vi skulle bli stora.
Men nyckeln till The Pogues framgångar gick sannolikt att hitta i att de inte var ett irländskt band, att det var ett gäng punkare från London som tog sig an musiken från ett nytt håll och med en ny attityd. Det gjorde något vid tiden genuint ohippt som irländsk folkmusik coolt och adderade dessutom nya dimensioner till vad den sortens musik kunde vara och handla om.
Inte minst hör The Pogues till rockens finaste London-skildrare, med nummer som ”London girl”, ”Lullaby of London” och inte minst ”A rainy night in Soho”, den ömsinta balladen som hör till det allra finaste som Shane MacGowan både skrev och spelade in.
Från 1984 års debutalbum ”Red roses for me” och fram till och med femte albumet ”Hell’s ditch” sex år senare lyckades The Pogues bygga upp ett rykte som ett av världens bästa och mest intensiva liveband. Andra albumet, 1985 års Elvis Costello-producerade ”Rum, sodomy & the lash”, och uppföljaren ”If I should fall from grace with God” tre år senare har blivit klassiker.
Dessutom gav The Pogues framgångar mer renodlade folkband som Oyster Band och Runrig en ny och större publik, och en våg av akustisk folkrock rullade igång.
Det var som att behovet fanns efter några år där välstrykt synthpop till stor del hade dominerat.
The Waterboys gav i den här vevan ut sin folkiga dubbel ”Fisherman’s blues” och Van Morrison släppte albumet ”Irish heartbeat” med irländska folkbandet The Chieftains. Även i Sverige poppade det upp irländskinspirerade band i var och varannan stad.
Huruvida det var tack vare den av The Pogues igångrullade folkvågen som Peter Buck i R.E.M. köpte en mandolin och skrev världshiten ”Losing my religion” är möjligen oklart, men det kan inte uteslutas.
Shane MacGowans vilda leverne, som delvis hjälpte till att bygga bandets aura under de här åren, blev emellertid snart även en belastning. De missade spelningarna var inte få. En konsert på KB i Malmö 1985 blev legendarisk just för att MacGowan inte dök upp och Elvis Costello, som vid tiden var tillsammans med bandets basist Cait O’Riordan, fick hoppa in i hans ställe.
1991 hade Spider Stacy och resten av The Pogues tröttnat och sparkade bandets frontfigur och främste låtskrivare.
Karriären som följde efter det blev betydligt vingligare. MacGowan gjorde soloalbum med bandet The Popes och sjöng duett med vännen Sinead O’Connor, som han själv hävdade även räddade honom från heroinet.
Han återförenades med The Pogues i början av 00-talet, en sejour som bland annat tog dem till en tämligen lättglömd spelning på första upplagan av Way Out West i Göteborg 2007. Men gamla konflikter och problem dök upp på nytt och 2014 var The Pogues-sagan slut för gott.
De sista tio åren av sitt liv tog Shane MacGowan, delvis på grund en alltmer vacklande hälsa, det tämligen lugnt med sitt artisteri i sitt hem i Dublin. Det kunde han göra, eftersom en av låtarna han skrivit till albumet ”If I should fall from grace with God” årligen lär ha genererat intäkter på över 300 000 pund.
Det är den sortens evergreen som ”Fairytale of New York” har blivit. Duetten med Kirsty MacColl – även hon alldeles för tidigt bortgången – är inte bara modern tids odiskutabelt bästa julsång utan också på så många sätt den definitiva Shane MacGowan-låten.
En svartsynt, krass och galghumoristisk historia som börjar i fyllecellen och rymmer rader som ”You scumbag, you maggot/You cheap lousy faggot/Happy Christmas your arse/I pray God it’s our last”. För att, som en bra julsång ska, trots allt sluta i något slags känsla av att det ändå är rätt vackert att finnas till.
Det är den låten som världen mer än något annat kommer att minnas Shane MacGowan för.
Kören från New York Police Department lär tydligen aldrig ha funnits i verkligheten, men om den gjorde det kan vi vara säkra på att den gått ut på Manhattans gator och låtit ”Galway bay” eka mellan skyskraporna för Shane MacGowan i kväll.
Istället får vi spela ”Fairytale of New York” en extra gång i jul och på samma gång skicka en tacksamhetens tanke till en av rockmusikens största karaktärer genom tiderna.
För att det inte ska bli bli för vemodigt är en god idé att därefter även lyssna en stund på pophistoriens mest odödliga skratt.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik