Slipknot bemästrar det mesta

Uppdaterad 2020-02-22 | Publicerad 2020-02-21

Slipknot spelade inför ett utsålt Globen.

KONSERT Det finns bara en ekvation ni behöver lägga på minnet.

Slipknot = skitbra.

I alla fall när ljudet sitter.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Slipknot
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 12 980 (slutsålt). Längd: Drygt 90 minuter. Bäst: ”Solway firth” överraskar. Även ”All out life” som visar sig vara en riktig livepärla. Sämst: Det är bitvis svårt att höra Corey Taylors röst, såväl hans skönsjungande stämma som ursinniga vrålande.


Mycket har hänt sedan 90-talets vilda klubbdagar i Des Moines, Iowa.

Slipknot har gått från en anonym akt som spred skräck bland lokala arrangörer till omtalade nu metal-pionjärer och sedermera ett av hårdrockens största arenaband.

Numera med en noggrant skissad slagverksorgie där få saker lämnas åt slumpen.

Allt ifrån brutala breakdowns till bandmedlemmarnas rörelser ska förstås synkas med pyro, ljudeffekter och ljus.

Överraskningarnas tid må vara förbi, men det finns fortfarande visst utrymme för kaos.

Under en konsert i San Bernardino förra sommaren pausade sångaren Corey Taylor konserten för att låta sjukvårdare komma fram till skadade och omskakade fans i en moshpit som hade spårat ur.

Och gruppens senaste tillskott ”Tortilla Man”, som fans nyligen identifierade som Michael Pfaff , bankade sig blodig på sitt slagverk för inte så längesedan.

Det är dock relativt rumsrent i Globen.

”Tortilla man” hamrar loss på scenens vänstra flank utan att behöva uppsöka sjukvård vid något tillfälle.

Till och med moshpitsen under ”Disasterpiece” ser städade ut. Det är få band som gör obscena textrader som ”I want to slit your throat and fuck the wound” så gemytliga som samtida Slipknot.

Stämningen är emellertid långt ifrån hämmad.

Då låtlistan är beväpnad med ruskigt medryckande ”Wait and bleed”, vansinnigt vilda ”Eyeless” och publikfriaren ”People = shit” – som för övrigt aldrig har känts så träffande – är atmosfären så explosiv som den kan bli utan att blanda in riktigt krut.

Och den rungande allsången under ”Duality” är gissningsvis ”Allsång på Skansen”-produktionens allra våtaste dröm.

Jag skulle heller inte bli förvånad om framförandet av ursinniga ”Surfacing” väcker björnar i Härjedalen ur dvala.

Det kan förvisso också bero på de svajiga ljudnivåerna.

Till och från överröstas Taylor av slagverksinfernot omkring honom.

Vilket tar udden av såväl ”Iowa”-guldklimpen ”New abortion” som ”All hope is gone”-favoriten ”Psychosocial”, som båda känns som försiktiga klappar på axeln i stället för sedvanliga solarplexus-smällar.

Men när ljudet väl klaffar, som under överraskande starka ”Solway firth”, ger Slipknot skäl för sin solklara stjärnstatus.

Däremot kan jag inte undgå att längta efter ett smutsigare och mer spontant Slipknot.

I väntan på en tidsmaskin som tar mig tillbaka till deras första gig skulle bandet vinna på testa lite nytt i sin scenshow.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik