Pink är starkare som sångerska än showartist

Natasha Azarmi

KONSERT Pinks Stockholmskonsert har många toppar och dalar.

Hon är som bäst när hon fokuserar på sång i stället för show.

Pink
Plats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: 34 978. Längd: 2 timmar. Bäst: ”90 days”. Men låtar som ”Raise your glass” och ”So what” får verkligen igång publiken. Sämst: Den avancerade liveshowen tar fokus från sången och musiken.

När Pink var liten ville hon bli olympisk gymnast. Hon tränade i flera år men landade ändå i musiken.

Alecia Beth Moore, som hon egentligen heter, går inte upp på scen som andra artister. Hon inleder sin konsert med att hänga upp och ner från en gigantisk kristallkrona och sjunga ”Get this party started”.

Under sin 20 år långa karriär har Pink varit både gränslös och orädd. Hon har varit totalt ointresserad av normer och regler och en popstjärna för de som inte passat in.

De finaste stunderna i kväll uppstår när hon tar emot presenter från gråtande fans i publiken.

Hennes liveshower är påkostade med fyrverkerier, utklädnader och akrobatiska koreografier. Allting är uttänkt in i minsta detalj.

Det gör att sången till en början inte sitter. Pink verkar kämpa under de många avancerade dansstegen, hon får slut på luft och lämnar över den svåra delen i ”Just like a pill” till publiken.

Just då är även ljudet under all kritik. Under konsertens första akt liknar det ett brus där ingenting går att utskilja.

På sitt senaste album ”Hurts 2B human” var Pink som bäst när hon släppte lös sina känslor. Även i kväll vinner hon på att bara stå rakt upp och ner och låta orden flöda. När hon inte låter showen ta fokus från musiken och de ofta tunga och känslosamma texterna.

I ”Just give me a reason” blir rösten plötsligt tio gånger starkare.

Och den är makalös när hon sätter sig vid scenkanten och kör en cover på Cyndi Laupers ”Time after time” på bara gitarr. 30 000 telefoner lyser upp arenan och publiken bildar kvällens första stora allsång.

Men allra starkast berör balladen ”90 days”. Huvudpersonen bjuder in den amerikanska musikern Wrabel och låten blir en ömhudad duett om att vara förkrossad. Deras blottade röster är fängslande ihop.

– Visst lät det riktigt bra?, frågar Pink efteråt.

I dag är hon betydligt starkare som sångerska än showartist.

Men det finns ett undantag. Det är fullkomligt nervkittlande när artisten hänger från taket och slungas fram och tillbaka över hela arenan under storhiten ”So what”.

Totalt gränslös och orädd.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik