Justin Timberlake gör pappasoul i sandaler
Publicerad 2024-03-15
ALBUM Justin Timberlake har undersökt de flesta terränger under sin drygt tre decennier långa karriär. Så var i hela friden tar han vägen nu?
Han återförenar ’NSync och dansar i Gucci-tofflor, ska det visa sig.
Justin Timberlake
Everything I thought it was
RCA/Sony
POP Justin Timberlake var först med att lyckas gå sömlöst från pojkbandsidol till hyllad soloartist. När jag ställde frågan om hur det egentligen gick till på en presskonferens i Köpenhamn 2006 fick jag bara en fnysning till svar: ”That’s your question? Next question”.
Barnstjärna, pojkbandsidol, sexsymbol, r’n’b-crooner och en man av skogen.
Var i hela friden tar man vägen efter en sådan ”resa”?
Man ringer ovan nämnda ’NSync, ska det visa sig. Mansbandet återförenades på en Timberlake-konsert i veckan och ny musik är på väg. Kvintetten gästar även en låt på sångarens nya album. Pojkbandsballaden ”Paradise” är emellertid – trots sitt trevliga eko av All Saints ”Pure shores” – en egen och lite förvirrad ö i sammanhanget.
Justin Timberlakes sjätte album tar avstamp i den forna hemstaden. ”Memphis” är en uppgörelse med livet som ung stjärna och för tankarna till Drake, inte minst i det följsamma beatet och hur Timberlake håller tillbaka i sången.
Den mjuka bekännelserapen blir dock ett minne blott i samma stund som den Calvin Harris-producerade ”Fuckin’ up the disco” tar vid. I stället säger vi hej till den 43-åriga tvåbarnspappan som glider genom vardagsrummet i Gucci-tofflor.
På ”Everything I thought it was” gör Justin Timberlake ganska exakt vad som förväntas av honom: funk i fotspåren på den enorma trollhiten ”Can’t stop the feeling”.
Få ting med denna musik är naturligtvis framåtskridande eller det minsta farlig. Den är hundra procent certifierad och du kan ta med barnen, mormor, morfar – ja, hela släkten. Den Timbaland-signerade falsettsoulen ”Technicolor” är så kända vatten för sångaren att han lugnt kan kosta på sig att simma ryggsim i den i sju minuter och sjutton sekunder.
Slow-jamsen avlöser varandra och temat är intakt och något mindre barnvänligt. Typisk textrad: ”Pray this hotel room is insured”. ”Infinity sex”, med sina franska samplingar, för tankarna till Sébastien Telliers album ”Sexuality”.
Metalgitarren i ”Sanctified” är annars en av få saker som sticker ut. Precis som i fallet med de flesta 43-åriga pappor blir det lite jämntjockt. De 18 spåren skulle med lätthet kunna trimmas ned till tio.
Vad som räddar föreställningen är Timberlake själv. Hans tjusiga tenor är som bäst när den får gråta högt upp i mixen till 90-talsnostalgiska beats, som i ”Flame”. Och lyssna bara på honungsfalsetten i pianoballaden ”Alone”. När Timberlake i slutet av albumet knyter ihop säcken med förlåtande soul blir ”Everything I thought it was” trots allt den vadderade feelgood-värld som vi så väl behöver just nu.
Där föregångaren ”Man of the woods” var en vilsen irrfärd i skogen framstår uppföljaren, med sina sporadiska ”hey ladies”-utrop, mest som en ursäkt för JT att ta sitt lysande storband The Tennesse Kids på ännu en turné. Höstens konsert i Stockholm blir av allt att döma strålande. Glöm inte fotriktiga sandaler bara.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik