Ett bedagat paradis med The Libertines
Publicerad 2024-04-05
ALBUM ”All quiet on the Eastern Esplanade” ger oss inte bara den osannolika, nyktra återföreningen mellan Pete Doherty och Carl Barât.
Det är dessutom The Libertines bästa album på 20 år.
The Libertines
All quiet on the Eastern Esplanade
EMI/Universal
ROCK Jag var som av en händelse på väg mot Pete Dohertys nya hemland Frankrike när jag fick erbjudande om en intervju med The Libertines. Inte för att jag trodde att den skulle bli av ens när jag skrev ner frågorna på Charles de Gaulle. Eller blev särskilt förvånad när intervjun, givetvis med bara några timmars varsel, ställdes in. Man jag har ändå haft svårt att släppa albumet som jag fick höra då, för ett par månader sedan.
Allt med ”All quiet on the Eastern Esplanade” är så väldigt mycket The Libertines. Omslaget som minner om sent 90-tal. Det faktum att dessa elva skapelser spelades in i ett gotiskt femvåningshotell i den brittiska kuststaden Margate. Och titeln, en blinkning lika mycket till hotellets gatuadress som Dohertys eviga kärlek till det tidiga 1900-talets krigspoeter.
The Libertines fjärde album är deras bästa på 20 år. Jämförelsen med Blurs ”The ballad of Darren” känns oundviklig eftersom det handlar om bandkonstellationen som terapeutisk verksamhet.
För detta är den smått osannolika, nyktra återföreningen mellan Pete Doherty och Carl Barât. Den som verkade så omöjlig när bandet imploderade i ett moln av crack, inbrott och krossade vänskapsband samtidigt som det andra, självbetitlade albumet knappt hade hunnit se dagens ljus 2004.
Givetvis har ”All quiet on the Eastern Esplanade” – med typiska titlar som ”Merry old England” – lika mycket med 2024 att göra som ett plommonstop. Snarare framstår The Libertines som ett fritt, bångstyrigt och förlorat paradis i en tillrättalagd och småtrist samtid.
Det finaste är att den komplicerade men liksom vördnadsfulla vänskapen mellan de två huvudpersonerna ekar i varje sång. Deras skrynkligt kritstrecksrandiga kostymer bär fortfarande fläckar av brittiska duos som bröderna Ray och Dave Davies, konstnärsparet Gilbert & George och de fiktiva filmvännerna i ”Withnail and I”.
The Libertines har lyckats åldras med elegans inom ramen för sin egen värld. Bandets bråkiga pubrock dekoreras med körer, tjusiga stråkar och klädsamt sprucken trumpet. Här finns även plats för både bedagade ballader och spökjazz.
Finalen ”Songs they never play on the radio” finns i tidiga versioner redan från 2006 och är The Libertines egen motsvarighet till Blurs ”Under the Westway”.
En annan av albumets höjdpunkter, ”Night of the hunter”, är en Doherty–esque stund som minner om soloalbumet ”Grace/wastelands” och innehåller allting som är rörande med denne låtskrivare och konstnär. Några rader om blinkande sirener som kommer allt närmare känns extra mycket.
”I was calling to tell you, baby/They’re takin’ me away for a while…”
De sjungs trots allt av en man som har spenderat en ansenlig tid i fängelse och grävt ut ett opiatblockerande implantat med händer och kniv men som till slut kunnat berätta för sin fru att han inte rört så mycket som en cider under en skivinspelning. Och som 45 år gammal för första gången i livet förmår att vara en närvarande pappa.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik